Jag har hört och läst på så många ställen.
Föräldrar som längtar tillbaka till jobbet efter några veckor som föräldralediga. Mitt råd är:
Skaffa inga barn!
Att vara föräldraledig är inget straff, det är en "gåva" att få ta hand om ett barn som är hjälplöst och helt beroende av dig. En glädje att få följa sitt barns utveckling och inte behöva få höra talas om den via andra.
Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag ifrågasätta den samhällsutveckling som jag ser. Kalla mig gärna konservativ och gammalmodig.... men det jag ser idag är inte bra!
På något vis måste vi "back to basic"... och då handlar det inte bara om hur vi tar hand om våra barn... utan det mesta. Världen är som en jättekarusell och vi människor håller krampaktigt i oss för att vi är rädda att ramla av. Vi blir yra i huvudet och kan inte tänka klart.
Är det kanske dags att släppa taget och upptäcka att vi kanske ramlar av... men vi snurrar i alla fall inte längre. Vi bara står vid sidan om och tittar på när människorna på karusellen blir grönare och grönare i ansiktet
Over and out/Mamselamsen
Skaffa inga barn!
Att vara föräldraledig är inget straff, det är en "gåva" att få ta hand om ett barn som är hjälplöst och helt beroende av dig. En glädje att få följa sitt barns utveckling och inte behöva få höra talas om den via andra.
Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag ifrågasätta den samhällsutveckling som jag ser. Kalla mig gärna konservativ och gammalmodig.... men det jag ser idag är inte bra!
På något vis måste vi "back to basic"... och då handlar det inte bara om hur vi tar hand om våra barn... utan det mesta. Världen är som en jättekarusell och vi människor håller krampaktigt i oss för att vi är rädda att ramla av. Vi blir yra i huvudet och kan inte tänka klart.
Är det kanske dags att släppa taget och upptäcka att vi kanske ramlar av... men vi snurrar i alla fall inte längre. Vi bara står vid sidan om och tittar på när människorna på karusellen blir grönare och grönare i ansiktet
Over and out/Mamselamsen
postad av Vi på Kantarellen klockan 10:10 fm
20 Kommentarer:
Du har så rätt. Vi måste sätta ner foten och bromsa lite ibland, tänka efter och hämta andan. Fundera över vad som är viktigt för oss och för att vi ska må bra tillsammans i världen.
Låter kanske som en klyscha? Men jag står för det.
Eller ¨så är det en normal, positv utveckling att vi mammor har förstått att vi biter oss själva i röven genom att vara hemma så länge. Det är pappornas tur!
Jag kommer vara hemma i 9 månader sedan vill jag också jobba. Sonen är underbar och visst njuter jag. Men att vara mamma är inte mitt val av karriär.
Skulle vilja fylla på med: Stanna hemma och ta hand om barnen när de blir sjuka! Släpa inte iväg halvdåliga barn till dagis.
Låt dem inte känna sig som bördor för mamma och pappa.
Londongirl: Ingen klyscha alls!
Nina: Har jag någonstans skrivit om att det ska vara mamman?
Lilla b: Exakt! Hur många barn känner sig inte som bördor idag?
Nina: Oj.... jag gick runt här och funderade på din sista mening. "Men att vara mamma är inte mitt val av karriär."
Skaffar/får man barn anser i alla fall jag att det är den viktigaste karriären man som förälder gör i livet. Barn är inget som borde kommer i andra eller tredje hand.
Hu, de orden skulle kunna få mig att ligga sömnlös
"man får de barn man förtjänar", sa min mormor. Kan bara instämma med allt som sagts i inlägget. Arbetar dagligen med familjer där de flesta föräldrar säger sig vilja det bästa för sina barn, men agerar oftast tvärtemot. Märkligt och sorgligt? Är även så innerligt trött på allt snacket om "egen tid". Förmodligen uppfattas även jag som gammal och konservativ men det är helt ok! /ebeth
Ebeth: Ibland är inte gammal och konservativ fult! Däremot kan jag ibland tycka att ordet utveckling det bland det fulaste ord jag vet.
Du har så helt rätt. Är det för att vi är samma generation som jag så ofta tycker som du....:-) När mitt andra barn föddes valde jag att vara hemma på heltid i sex år då dottern började på lekis och sonen redan gick i skolan. Det har jag aldrig ångrat en sekund. Det var underbara år. Jag upplever även mina barn som trygga och stabila och inbillar mig att det grundar sig i de åren de slapp att släpas iväg tidigt för att vara på ett dagis hela dagen. Det var kämpigt ekonomiskt men vi löste det ändå för att vi ville så gärna att ha det så.
Cicki: Hos oss var fanns alltid någon hemma i nio år. Vi var lusfattiga, men det var så vi prioriterade. Det hade vi bestämt långt innan vi över huvudtaget hade barn.
Och jag är gruvligt stolt över ungarna idag.
Jag glömde säga att det var ett gemensamt val som både maken och jag var eniga om. Det lät i det andra inlägget som att det bara var jag som valt. Jag är också otroligt stolt över mina barn idag. Dottern går sista terminen på socialhögskolan. Sonen har svår Damp men klarar sig själv. Har en fin lägenhet och jobbar på ett storkök som levererar mat till kommunens skolor.
Sen har vi ju dem som inte kan välja, de ensamstående. Min mamma har alltid jobbat heltid men det blev folk av oss med, med hjälp av släktingar, dagmammor i kvarteret (svarta tror jag så här i retrospektiv) och lekis.
Själv skulle jag gärna vara hemma en längre period då jag ev. får barn, det skulle vara så härligt. Och när jag tänker så blir jag extra stolt över min kämpe till morsa :-)
/Anna
Jag tillhörde dem som tyckta att föräldraledigheten de 3-4 första månaderna var pest och pina. Bebisen som, åt, sov, åt övade på att vända sig, rullade lite, kom igång att krypa. Men jag höll på att få svår lappsjuka av att inte träffa människor. Jag hade gladeligen lämnat övr de där första månaderna till pappan och gått tillbaka till jobbet. FÖr tyvärr är det ju ofta papporna som får vara hemma den tid det händer något, när man kan interageraq mer med barnet, när det finns en mening att gå på Öppna Förskolan osv.
Båda föräldrarna kan inte vara hemma samtidigt i de flesta familjer och det blir oftast pappan som går tillbaka till jobbet några dagr efter förlossningen och ingen anser att det är konstigt. Däremot tittas det väldigt snett på mammor som gör det samma. Du skriver här ovanför att du aldrig säger mammor i inlägget men om man ser på hur det ser ut är det knappast några pappor som blir träffade av det du skriver.
Och du ett barn utvecklas mer än de timmar man är på jobbet. Mina barn har sovit väldigt mycket dagtid och varit väldigt alerta på kvällskvisten när man kommit hem från jobbet.
Anna: De ställen jag läst på, handlar om föräldrar som HAR val! Att vara ensamstående förälder är bland det tuffaste man kan vara
beatrice: Lappsjuka p.g.a. att du inte jobbade eller för att du inte träffade människor? Bara för att man blir förälder betyder väl inte det att man ska isolera sig. Även om jag tror att om barnet kommer i första hand... mår de bäst av lugn och ro.
Jag kan berätta hur det var när våra ungar var små. Ja, jag var hemma den första tiden då jag gjorde mina tämligen misslyckade försök till att amma.... so what? Men när de sedan blev större, var antingen jag eller Stephan hemma... rätt lika uppdelat.
Det jag vill poängtera i mitt inlägg är inte bara barnen utan att vi människor sitter fast i en snabbt snurrande karusell där vi rusar från det ena till det andra utan att för ett ögonblick stanna upp och tänka efter vad man EGENTLIGEN håller på med.
Jag tycker att det är samhällets absolut bästa redskap att få lydiga slavar... slavar som inte har tid att tänka.
jag förstår inte heller den tanken. varför skaffa barn om man inte är redo att ge (upp) sitt liv för dem? man vet ju trots aldrig vad som händer och det finns ju trots allt fall där man teoretiskt lägger sitt liv till barnet. får man ett barn med stora fysiska eller psykiska problem, så kan man inte gå tillbaka till jobbet när man tröttnar..
Schmut: Just det!
/Mamselamsen
Barnen är den enda "karriär" som jag är verkligt intresserad av!
Vi har båda jobbat ända se'n de föddes (förutom de 18 månader var som jag var hemma med dom), men all fritid har varit deras, och det var först när yngste var 5 år som vi ens hade barnvakt en kväll för att gå på bio ett par timmar.
Om jag hade tråkigt nå'n dag under mammaledigheten så var det ju bara att traska iväg till Öppna Förskolan, eller slå en signal till en kompis; man har ju inte roligare än vad man gör sig!
Vi har inte gått miste om ett dugg, däremot har vi gjort vår livs klokaste investering - i våra barn!
Ninnibeth: Halleluja!
/Mamselamsen
Mamselamsen: Jag flyttade till en stad 4 mil från där jag hade bott innan jag fick barn. Jag kände inte en människa i stan, mina släkt bor 120 mil bort och sambons släkt 60 mil bort. Boden är inte direkt någon "ta med dig barnen ut och gör något stad".
Vad gäller amning så hade jag mjölk till typ 3 ungar så jag har svårt att motivera att sambon skulle var hemma den tiden. Min smbo har tagit betydligt mer föräldraledighet än vad jag har gjort plus nästan all VAB. Han trivs med att vara hemma med barnen och jag trivs med att jobba (arbetsnarkoman kallas det va?). Det handlar inte om pengar, karriär eller prestige det handlar om ett behov av intellektuell utmaning, det får man inte hemma med bebbe och det får man inte i barnpratandes mammagrupper heller är min erfarenhet. Alla är vi olika och jag hade från början tänktgöra som du förslår dvs inte skaffa några barn. Men sambon ville ha barn, skulle jag neka honom det? Men jag tänker inte skämmas för att jag led de första mammalediga månaderna, jag klättrade på väggarna av uttråkning. Jag ringde jobbet och fick lite jobbhemskickat, jag pluggade kurser på fistans bara för att hålla hjärnan igång. Alla funkar vi olika och jag är den typen av människa som har svårt att bara knalla omkring hemma och gulla med bebbe så är det bara. Det är accepterat tankesätt hos män men inte hos kvinnor.
Beatrice: Än en gång.... jag skriver inte att det är MAMMAN som ska vara hemma. Jag skriver att hemmet ska vara den fasta och trygga punkten i ett barns liv. Finns inte den, då blir barnet ofta vilset och plockar upp alla influenser från alla håll och det har har vi många gånger sett hur de influenserna ser ut. Barn måste lära sig att tänka själva... bygga upp sin självkänsla..... våga och bli accepterade som de är.
Så inget mer om att bara mammorna ska vara hemma.
Självklart gör alla som de vill... så länge föräldrar inte bara föräldrar pratar om "barnets bästa" och sedan handlar på ett annat sätt.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka