Våra största glaskonstnärer här i Glasriket.

De skriver om våra väldigt berömda glaskonstnärer Bert Wallien och Ulrica Hydman Wallien i DN (jag länkar inte, då jag inte har lust att Twingly hittar mig) Japp, av någon anledning är de berömda och har fått massor med priser. Själv tycker jag att det mesta de gör är ganska fult.... hur nydanade det än är.

Men för att komma till sak....

En gång i tiden var Stephan och jag av någon förunderlig anledning inbjudna på hyttsill, av en sådan där hemlig förening för inbördes beundran. Festen var så galet uppsluppen som man bara kan tänka sig när tanterna sitter och skramlar med juvelerna och gubbarna.... hohoho.... dunkar varandra i ryggen. Jag blev så fnissig när jag såg det och höll på att dö av skratt när en kvinna i kön fram till den där jävla salta sillen, säger till mig: "Ååååh, så uppsluppet det är ikväll... sååå trevligt." Scheezus, tänkte jag.... hur dant är det inte då när det är formellt och tackade min goda stjärna att jag bara var en temporär gäst.

Jaja... hur som helst blev det dags för lotteri och Stephan köpte ett gäng på tio, som han brukade och var beredd på att lämna över den vanliga tian, som lotter normalt kostade på den tiden.... men icke denna gången. De kostade tjugo spänn styck! (Alltså mat för oss i en vecka) Men han betalade och log stelt medan jag höll på att mörda honom med min blickar.

Lotterivinsterna visades upp. Studsmatta, kaffekokare.... kanon, det behövde vi..... och så toppvinsten! En unik, enorm och handgjord skål av Bertil Wallien..... så jävla ful att vi verkligen önskade att vi inte skulle vinna den. Den var av typen snett och vint kojuver med tre svullna spenar som fötter. Blågrå och med en massa sand itryckt i glaset. Verkligen riktigt hemsk. Men självklart:

Vi vann den!

Alla gratulerade oss (fast egentligen tyckte de säkert att det var för jävligt att vi utbölingar drog hem högvinsten) till denna underbara skapelse.... och vi bara loooog!

Vi tog hem skålen och placerade ut den i vardagsrummet..... nä, passade inte. Faktiskt flyttade vi runt den i ett par veckor.... men oavsett var den stod, var den en styggelse mot vårt hem. Så till slut hamnade den under skrivbordet i kontoret. Den blev papperskorg.... och som det var den alldeles utmärkt. Den stod där i ett par år, tills jag såg att Söderköpings auktioner var i Kalmar och vi bestämde oss för att lämna in den.

Inte ens "auktionskillen" kunde påstå att den var snygg, utan fällde kommentaren: "Hm.... jag tror att det här är någon form av måndagsexemplar av Wallien." Trots alla signaturer i botten.

Hur som helst, den såldes och efter alla avdrag fick vi 3500 spänn. Och med hjälp av de pengarna levde vi gott i många månader.

Så tack Bertil Wallien och alla galna konstköpare som köper vad fan som helst, bara för att det är fiiiiint. Själva köpte vi mat och kläder till ungarna då vi faktisk var gruvligt fattiga på den tiden.

Over and out/Mamselamsen, inte så vansinnigt lättimponerad.