Konsten att gräla.

Jag läste någonstans igår om att det är bra att gräla. Och på det kan jag svara ja och nej. Det handlar om vad man grälar om och hur.

Jag har i början av vår "giftaskarriär" varit vansinnigt på min make och emellanåt skrikit halsen av mig. Hjäpte det? Nä, faktiskt inte... jag blev bara frustrerad och hes.

Efter ett snart 32-årigt äktenskap, har jag/vi lärt oss en hel del om hur vi funkar.

- Att gräla i tid och otid är ju skitlöjligt. Typ... att det ligger strumpor på golvet, någon har inte tagit ut soporna, vem som inte har diskat, vems tur det är att dammsuga, disken är inte placerad på "rätt sätt" i diskmaskinen o.s.v.

- Men när vi bråkar.... vilket händer kanske en gång om året, försöker vi gräla i jagform. "Jag känner"... "jag tycker". Att stå och kasta skit på varandra (Du är så jävla korkad, Du är precis som din mamma, Då är så lat, Du skiter i hur jag känner.....) och dra upp gamla oförrätter som hände för 15 år sedan är ju löser inga problem... vi blev ju bara ännu argare.

- Jag är ingen större fan av Doctor Phil, men en riktigt bra sak har han sagt:

"Man väljer sina fighter"!

Bråkar man om allting alltid, blir det ingen tyngd i det man tycker är fel.

Detta gäller även barn; "Man väljer sin fighter!! Jag har läst så mycket om föräldrar som gör ett jätteproblem av att de inte kan få sina barn att äta, sova, städa sina rum eller ha på sig "rätt" kläder. Herre Gud! Jag har aldrig bråkat med ungarna om det. Åt de inte... tja, då slapp de.... men de fick inget annat heller. Snacka om att de var hungriga vid nästa måltid. Ville de inte sova, då fick de ligga i sina sängar och läsa en bok eller liknande... till slut somnade de. Och många många gånger somnade de i soffan.

Och vad gällde städning av rummet. Det var deras rum och de fick ha det som de ville.... jag stängde dörren när jag inte orkade se det längre. Men till slut stod de inte ut själva och började städa frivilligt.... för jag skulle aldrig få för mig göra det åt dem. Däremot, var det förbjudet att sprida och lämna grejorna över resten huset.

Camillas rum, december 1985


Jessicas rum, december 1985

Så var det kapitlet kläder. Ett icke helt fåtal gånger gick Camilla ut i grönrandiga långbyxor, rödrutig kjol, turkosblommig blus, gula USA-sockar, vita "klackskor" och en liten rosa stråhatt med små frukter på. Och tänk vad fin hon tyckte att hon var... och det fick hon, även om en massa vuxna tittade konstigt på mig... vilket jag sket högaktningsfullt i... så länge hon inte frös.

Jag har alltid velat att tjejerna skulle utvecklas inom sina personligheter och intressen... utan allt för stor påverkan av oss föräldrar. Och jag tror att vi har hyfsat lyckats, då de tagit helt olika banor i livet.

Men framför allt är de sociala personer som vet vad ansvar och konsekvenser är... för det var där jag lade krutet.

Jösses, vad jag låter präktig i detta inlägget.... men en sak är säker... även jag har misslyckats en massa gånger... dock är min ledstjärna:

Man väljer sina fighter!

Over and out/Mamselamsen, som kom på det långt före Dr Phil.