Ibland blir jag mörkrädd.
Jag har surfat runt lite på Internet och till slut hamnade jag på denna bloggen.
Hon har inte skrivit något sen augusti.... jag hoppas hon lever.
Over and out/Mamselamsen, lite skärrad
Hon har inte skrivit något sen augusti.... jag hoppas hon lever.
Over and out/Mamselamsen, lite skärrad
postad av Vi på Kantarellen klockan 9:18 em
6 Kommentarer:
Fyyfaan va äckligt! var är alla vuxna som borde se henne? Kan vi människor inte börja känna lite ansvar för varandra?
Ullton: Jaa, var är vi?
Stackars tjej! hoppas hon far vard innan hon kollar vippen!? intressant att lasa hur dom med atstorningar tanker men oj sa hemskt jobbigt liv......
lillan sover!
Josie in Aussieland
Fina: Jaa, de är det.
Men himmel, hoppas stackarn har fått hjälp! Ja var finns vi. Jag vet inte, jag träffar aldrig några tonåringar i stort sett.
Tror jag har bloggat om det förr någon gång, jag pratade med några kompisar om något slags mentorsprogram för tonåringar, alla de här duktiga tjejerna som förminskar sig själva och skaffat sig magsår och prestationsångest en masse. men vi har aldrig lyckats komma fram till hur det ska funka i praktiken, varför skulle några tonåringar vilja snacka med oss och hur ska vi hitta varandra? Men det var förstås på en helt annan nivå på hjälp än vad den här stackars tjejen behöver. Arma unge.
Fy vad otäckt! Tyvärr väljer vuxenvärlden allt som oftas att inte se de här problemen. Det jag inte ser behöver jag inte heller ta tag i...
Skicka en kommentar
<< Tillbaka