Detta har jag tänkt mig att läsa upp i morgon...
och sen få en diskussion runt det hela.
Att våga säga NEJ och varför.
Fram till för 20 år sen sa jag JA till allt, som folk bad mig om, även om jag varken hade tid och ork.
"Kan du hjälpa mig att sy gardiner"? Jaaa..
"Birgitta, du kan bli klassmamma"? Ja visst.
"Du kan väl hämta mig"? Ja..
"Vi kommer till Er ikväll" Ja visst Ni är välkomna.
"Kan inte du jobba för mig"? Ja...
"Snälla, du kan väl hjälpa mig och lägga upp dom här byxorna"? Visst...
"Fixar du kakorna till nästa föräldrarmöte"? Självklart.
"Kan inte jag få låna dina skor i kväll"? Naturligtvis.
Detta resulterade i att jag blev stressad och irriterad... mådde inte bra helt enkelt. Och vem fick på skallen av det. Jo hela min omgivning, särskilt familjen. Jag snäste och morrade till dom om inte allt gick efter planerna... MINA planer.
Jag kom under olika omständigheter, till det läget när jag var tvungen att omvärdera mitt liv och mina beteenden. Jag bestämde mig för att minska på mina JA:n. Började med att ta reda på varför jag alltid sa ja. Jag kom fram till att det var av rädsla... rädsla för att någon skulle tycka illa om mig.
Sen började jag att fundera över vad mina frågeställare skulle gilla om de visste hur illa jag for över mycket som jag sa ja till. Jag vände på det hela och gjorde mig själv till frågeställaren. Skulle jag vilja att mina bekanta och vänner sa ja till allt jag bad om? Nää.. fy så illa jag skulle fara över detta. Mina vänner skulle vara sura och må dåligt, för att de inte kunde säga nej.
När jag såg det ur den synvinkeln, förstod jag att det var inte bara för min skull som jag skulle börja säga NEJ, utan även för deras. När jag kommit så långt i mina funderingar, fortsatte jag i mina tankergångar och kom fram till: Jag kan säga NEJ, utan att behöva ha långa haranger med förklaringar om varför. Det ska räcka med:
"Nej, jag kan inte".
"Nej, jag är upptagen".
"Nej, jag vill inte".
Ingen behöver veta varför jag inte kan, varför jag är upptagen eller inte vill. Om jag absolut inte vill berätta.
I början var människor lite ställda över mitt "nya jag". Men de vande sig och jag kände t.o.m. att jag fick deras respekt. Jag var inte längre en "vante" som man bollade med hur som helst.
Så... genom att lära mig att säga NEJ, fick jag respekt, blev mindre stressad, blev gladare och blev en allmänt trevligare människa att umgås med.
Tja, sen får vi se om det går igång någon diskussion efter dessa "morgonböns-tankar"
Over and out/Mamselamsen, "fröken" en stund i morgon.
Att våga säga NEJ och varför.
Fram till för 20 år sen sa jag JA till allt, som folk bad mig om, även om jag varken hade tid och ork.
"Kan du hjälpa mig att sy gardiner"? Jaaa..
"Birgitta, du kan bli klassmamma"? Ja visst.
"Du kan väl hämta mig"? Ja..
"Vi kommer till Er ikväll" Ja visst Ni är välkomna.
"Kan inte du jobba för mig"? Ja...
"Snälla, du kan väl hjälpa mig och lägga upp dom här byxorna"? Visst...
"Fixar du kakorna till nästa föräldrarmöte"? Självklart.
"Kan inte jag få låna dina skor i kväll"? Naturligtvis.
Detta resulterade i att jag blev stressad och irriterad... mådde inte bra helt enkelt. Och vem fick på skallen av det. Jo hela min omgivning, särskilt familjen. Jag snäste och morrade till dom om inte allt gick efter planerna... MINA planer.
Jag kom under olika omständigheter, till det läget när jag var tvungen att omvärdera mitt liv och mina beteenden. Jag bestämde mig för att minska på mina JA:n. Började med att ta reda på varför jag alltid sa ja. Jag kom fram till att det var av rädsla... rädsla för att någon skulle tycka illa om mig.
Sen började jag att fundera över vad mina frågeställare skulle gilla om de visste hur illa jag for över mycket som jag sa ja till. Jag vände på det hela och gjorde mig själv till frågeställaren. Skulle jag vilja att mina bekanta och vänner sa ja till allt jag bad om? Nää.. fy så illa jag skulle fara över detta. Mina vänner skulle vara sura och må dåligt, för att de inte kunde säga nej.
När jag såg det ur den synvinkeln, förstod jag att det var inte bara för min skull som jag skulle börja säga NEJ, utan även för deras. När jag kommit så långt i mina funderingar, fortsatte jag i mina tankergångar och kom fram till: Jag kan säga NEJ, utan att behöva ha långa haranger med förklaringar om varför. Det ska räcka med:
"Nej, jag kan inte".
"Nej, jag är upptagen".
"Nej, jag vill inte".
Ingen behöver veta varför jag inte kan, varför jag är upptagen eller inte vill. Om jag absolut inte vill berätta.
I början var människor lite ställda över mitt "nya jag". Men de vande sig och jag kände t.o.m. att jag fick deras respekt. Jag var inte längre en "vante" som man bollade med hur som helst.
Så... genom att lära mig att säga NEJ, fick jag respekt, blev mindre stressad, blev gladare och blev en allmänt trevligare människa att umgås med.
Tja, sen får vi se om det går igång någon diskussion efter dessa "morgonböns-tankar"
Over and out/Mamselamsen, "fröken" en stund i morgon.
postad av Vi på Kantarellen klockan 7:41 em
16 Kommentarer:
Det där var ju väldigt klokt skrivet, och tänkvärt för många av oss. Du gör succé imorgon!
SUVERÄNT!!!!
Vi får se...vi får se.
alex! Tack! *pussar dig på näsan*
Så grymt bra skrivet! Och tänkt, och det det kommer gå skitbra imorron med!
Det funkar på mig i alla fall! Lyssna: NEEEEJ!!!!! =)
Så klok du är! Du skulle kunna bli konsult med dina kloka tankar. (ta rejält betalt bara ) =)
Vill INTE! NEEEEEJ! *skrattar*
Du är en mentor! Jag hoppas kunna uppnå detta snart...att säga NEJ när jag vill säga nej. jag har blivit lite bättre, men med vissa personer är det extra svårt. You go girl!
Äsch då, du säger väll ändå sällan nej när jag o lillasyster frågar... ;-)
Tycker det låter väldigt bra och klokt! Själv har jag peppat min mamma att lära sig att säga nej, nånting hon blivit bättre på med åren. Nu skulle jag bara behöva lära Maken det också.
Sen är det ju viktigt att hitta en balans. Många som just lärt sig säga nej säger nej till ALLT bara för att dom kan. Det brukar vara lätt att känna igen en "ny-nejare". LOL Men efter lite övning så blir ju det hela mer naturligt.
Hoppas du får till en intressant diskussion.
jeesica! Akta Er... jag kanske börjar snart. =)
hexi! Självklart måste man hitta en balans. Men jag tror att i början av sin "karriär" som nej-sägare, går man gärna från den ena ytterligheten till den andra. Balansen kommer nog så småningom.
Hej !Dök in här från nyligen.
Mycket kloka ord och genomtänkt.
Att säga nej går oftast bättre än man tror.
Jag råkade däremot ut för nåt jobbigt då jag började säga nej.
Inte för att jag då övade på det utan blev tvungen för att jag är sjuk.
DÅ fick jag minsann veta att jag levde och blev kallad lat och viljelös och ohjälpsam:-(
Även sambon som blev tvungen att vara med mig här hemma och ta över allt kring vår son osv, fick höra att han aldrig hjälpte till.
Att vi var inne i en svår kris sket folk i.
Man ska inte behöva förklara sig när man säger nej och det beskriver du lysande.
-Men det var nog det felet jag gjorde=sa nej och förklarade och förklarade i målande bilder om hur det såg ut på hemmafronten och med sjukdom osv.
Nu är jag i en total livskris efter att ha förlorat flera människor,släktingar som vänner.:-(
Jag överdrev inte nejsägandet för nejsägandets skull, men jag tror de trodde det ändå ,bara för att jag kunde ju inte säga ja.
Gud vad svårt.
Vill ju inte skrämma folk nu med detta för det är verkligen superbra att kunna säga nej och det önskar jag att alla kan göra.
Ha det fint!
Ankie
ankie! Det tar tud för folk att vänja sig. Mina bekanta, trodde att jag fått snurren i början-
Nu ska jag också börja säga neeeeeeeeeeeeej! Eller förresten, jag har redan börjat för några dagar sedan.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka