"Huka Er, gubbar och kärringar. För nu smäller det"! Uppdaterad.

Japp... japp... japp! Nu ska här stavgås! Jag smyger bakvägar ner till skogen, så jag slipper okvädingsord, som "Vandrande pinne" och liknande.

Har jag inte hört av mig till klockan 14.00, har jag förmodligen villat bort mig i de Småländska skogarna och det är bara för Er att ringa 911... eller Nä.....112, menar jag förståss. =) *traskar med mycket bestämda steg mot ytterdörren och "grabbar" stavarna i farten*


Klockan 11.51
I´m Back!! Ingen vilsenhet här inte. Har skådat både skogen, Mörtvägen, Sikvägen och Korpvägen. Det är precis som du säger bloggblad: Man sjunger väldigt bra när man går. Det blev både "Vi går och går och går...", "Killing me softly" och "There´s a place for us". Man kan undra om det var ett undermedvetet val av låtar... men de bara ramlade över mina läppar, medan jag mycket målmedvetet spatserade över stock och sten.

Det kändes rätt bra att gå med stavarna... inga okvädningsord... såg faktiskt ingen alls.

När vi hade Bettan, vår gamla golden, hade jag alltid anledningar att ut och gå. När hon försvann, blev jag en "soffpotatis". Jag provade att promenera utan hund, men tyckte att folk tittade på mig. Ingen normal människa är ute och går utan anledning.... bara "fönstertittare" och så. Så mitt gående avstannade totalt. Men NU!!!! Nu när jag har stavar i händerna, kan folk se att jag går "for a reason". Känns riktigt, riktigt bra, om än att jag sitter här och är genomsvettig på ryggen.

Nu finns det säkert dom som undrar varför jag inte går med min älskade make. Nä, det går inte, för han tycker att motion är "dj....igt överreklamerat". Det kan han säga, som förmodligen har en ständigt inneboende binnikemask, som käkar upp hälften av vad han stoppar i sig.
/Håhejoj dådå.