Barnen blir aldrig stora i detta huset.

Jessica och Karl är vuxna.... rejält vuxna, men ändå är jag som en orolig hönsmamma när de är här. Igår var de på fest och skulle gå hem. Jag gick och lade mig, men låg ändå och väntade på att höra hur de skulle öppna ytterdörren och viska i köket. Tre CD-skivor på min bok väntade jag... ingen kom. Oron stiger..... var fasen är de... vad har hänt? Så mycket skriverier i tidningarna om mord hit och dit i Sverige.

Ingen kan bygga upp scenarier som jag.... ojojoj! Mitt i allt detta gräsliga fantasiskapande somnade jag tydligen ändå in. Vaknar med ett ryck nu på morgonen.... rusar ut i köket och ser.....

...skorna!

De måtte ha smugit som pantrar.

Puh.... nu ska jag ta en kopp kaffe på balkongen och njuta av att de just nu ligger och snusar i gästrummet och att allt är bra.

Konstaterar således att jag är exakt som min mamma. Hon kom alltid upp när I-K (hon sov oftast hos mig) och jag kom hem från galej... på med kaffe... och satte vi oss i "stora rummet"... mamma i fåtöljen och vi i "Påfågelsoffan".... och så berättade vi allt vi hade gjort under kvällen.... iallafall nittio procent av det. :-) Jösses, så mycket fnissande under dessa hundtimmar.

Det var tider det!

Over and out/Mamselamsen, ett höns