Min far och hans livshistorier. Uppdaterad.
Han ringde idag och jag berättade om att jag lyssnade på den underbart mustiga berättelsen "Historier från Färs" av Fritjof Nilsson Piraten, Direkt började han berätta vad som hände första gången han fick följa med sin far till stamkrogen i Lund. Min farfar gick fram till stambordet där hans kumpaner väntade för att ta en sup eller två.
När min far kom fram till bordet säger en av männen på bredast skånska:
"Vad är det där?", och pekar på min far.
"Det är min son", säger farfar.
"Han får inte vara här"!
"Jo, om han sitter med oss kan vi få ut hans ranson också!"
"MYCKET bra! Men se till att han är tyst!"
Min far fick då för första gången dela bord med Fritjof och den då fortfarande ganska okände Wiwen Nilsson.
Många, många historier fick min far höra genom åren, när som han säger de satt och pokulerade. Det var även där och då som han lärde sig att tycka om ostron... vilket tydligen de "gamla" gubbarna hade en viss förkärlek till.
Som prostson, fick min far äran att träffa idag, en massa legender och den ena berättelesen är värre än den andra. Eller vad sägs om att min farfar och far fick leda hem Edward Persson, efter ett mycket "blött" besök på krogen och han blivit utkastad.
Tänk, vad mycket den "gamla" generationen har att berätta. Det handlar om att ta sig tid att lyssna. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla dessa mer eller mindre vansinniga äventyr min far har varit med om i sin ungdom... men då skulle inte denna bloggen räcka till.
Fast ett lite smakprov kan jag bjuda på. "Mårten Gås... fattiga studenter... Stadsparken i Lund... ströp en and... stoppas under jackan... anden inte riktigt död, utan gav hals utanför en biograf vid utsläpp... snabbt vrid på nacken och så var den Mårten Gås räddad"
Over and out/Mamselamsen, som kan höra alla dessa berättelser om och om igen.
Det blev lite snack i kommentarerna om faster Eva...
och här ochhär och här är hennes levnadshistoria.
Hon hade en ovanligt stor förkärlek till Corgi-hundar... hon hade tre. Och jag kan även berätta att hon aldrig gifte sig, men var lyckligt sambo under hela sitt liv.
Och jag är väldigt stolt över att jag fick lära känna henne... även om jag bara var i tonåren och inte riktigt begrep hennes storhet då. För mig var hon ju bara "faster Eva".
När min far kom fram till bordet säger en av männen på bredast skånska:
"Vad är det där?", och pekar på min far.
"Det är min son", säger farfar.
"Han får inte vara här"!
"Jo, om han sitter med oss kan vi få ut hans ranson också!"
"MYCKET bra! Men se till att han är tyst!"
Min far fick då för första gången dela bord med Fritjof och den då fortfarande ganska okände Wiwen Nilsson.
Många, många historier fick min far höra genom åren, när som han säger de satt och pokulerade. Det var även där och då som han lärde sig att tycka om ostron... vilket tydligen de "gamla" gubbarna hade en viss förkärlek till.
Som prostson, fick min far äran att träffa idag, en massa legender och den ena berättelesen är värre än den andra. Eller vad sägs om att min farfar och far fick leda hem Edward Persson, efter ett mycket "blött" besök på krogen och han blivit utkastad.
Tänk, vad mycket den "gamla" generationen har att berätta. Det handlar om att ta sig tid att lyssna. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla dessa mer eller mindre vansinniga äventyr min far har varit med om i sin ungdom... men då skulle inte denna bloggen räcka till.
Fast ett lite smakprov kan jag bjuda på. "Mårten Gås... fattiga studenter... Stadsparken i Lund... ströp en and... stoppas under jackan... anden inte riktigt död, utan gav hals utanför en biograf vid utsläpp... snabbt vrid på nacken och så var den Mårten Gås räddad"
Over and out/Mamselamsen, som kan höra alla dessa berättelser om och om igen.
Det blev lite snack i kommentarerna om faster Eva...
och här ochhär och här är hennes levnadshistoria.
Hon hade en ovanligt stor förkärlek till Corgi-hundar... hon hade tre. Och jag kan även berätta att hon aldrig gifte sig, men var lyckligt sambo under hela sitt liv.
Och jag är väldigt stolt över att jag fick lära känna henne... även om jag bara var i tonåren och inte riktigt begrep hennes storhet då. För mig var hon ju bara "faster Eva".
postad av Vi på Kantarellen klockan 1:11 em
15 Kommentarer:
Se till att de sparas för eftervärlden! Min gamla mormor, född 1882, berättade jämt. Men inte ville/orkade/iddes jag lyssna då när jag var tonåring och hon närmade sig 90. Synd!
O ja.... detta glöms inte bort.
Det är likadant med min gammelmoster Eva Anden... sveriges första kvinnliga advokat. Hon var ju med i kvinnorörelsen i början av nittonhundratalet. Hon kämpade sida vid sida med Kata Dalgren och Elin Wägner. Men hennes berättelse finns på band efter en radiointervju. TUR!
Jag hade (oj, nu blir det tufft med sekretessen här) "Sveriges första kvinnliga jurist" som patient på Danderyd när jag sommarjobbade som sjukvårdsbiträde någon gång i början/mitten av 80-talet. Det var hon själv som titulerade sig, och jag kollade inte upp det.
Kan det vara din gammelmoster?
Min Biologiska mormor har skrivit ner om hur det var att vara Statar-barn
Jätte-intressant att läsa och man inser vilken tur man har att man sluppit uppleva krig. Min adoptiv mormor upplevde både första och andra världskriget på nära håll ( fast vid första var hon väldigt ung så där kom hon inte ihåg så mycket)
Men man får helt klart ett annat perspektiv på tillvaron när man har släkt som har suttit i koncentrationsläger och överlevt..
lotten: Ja, hon levde till mitten av åttiotalet... och hon bodde där i närheten
Vildingen: Helt klart... även om mina släktingar växte upp i väldigt skyddade miljöer.
Lotten: jag var tvungen att slå upp det.... men det var nog inte hon för faster Eva dog nittonhndra sjuttio.
Är smycket gjort av Wiven Nilsson?
gagga: Ja, jag fick det när jag konfirmerades.
Jäklar vad häftigt, och snyggt! Kul med berättelsen bakom o sen vet du ju vad värdefulla hans smycken är idag.
gagga: jag vet! *skrattar*
Hahaha! Den där om Mårten Gås har jag hört förr. Det finns otaliga skrönor om änder och gäss hädangång just vid Mårten. Dom e fina och välgödda dom som bor i Stadsparksdammen... ;)
Jag har funderat på om jag skulle ta och skriva ner min fars historia. Han älskar att dela med sig och han har mycket att berätta... speciellt då om Kriget (med stort K) och hur det va att växa upp i Helsingfors när det regnade brandbomber över stan till och från.
Och så har han alla min farfars historier oxå. Min farfar som föddes 1899 och som upplevde tsartiden, revolutionen och det finska inbördeskriget och som vägrade dö förän dom öppnat Check Point Charlie i Berlin. 3 månader efter det så somnade han in.
freja: Den historien har jag hört i säker fyrtiofem år... och min mamma, fastrar var med och alla bekräftar.
freja: jag kommer att be min far att skriva ner sina historier, för ha är en jäkel att skriva.
Jag säger inte att den inte är sann, för jag vet att det händer mysko grejer gärna i skydd av mörkret... men det är en sån klassiker... Jag brukar alltid fråga på skämt om det är en stadsparksgås på Mårten. ;)
Skicka en kommentar
<< Tillbaka