Jag och min cykel.

Vi har ett mycket starkt själsligt band till varandra. Vi har nämligen genomlevt och överlevt Tjejvätternrundan.... trots att ingen av oss hade mer än tre kilometer i benen/tramporna. Det är nog en av de största bragder jag gjort i hela mitt liv... jag nästan dog på kuppen. Servicebilarna körde fram och tillbaka och ville plocka upp mig... men jag var så jäkla tjurig, så jag bara snäste till dem att "Har jag tagit fan i båten, ska jag ro honom iland."

Jag kom i mål... som nästnäst sista kvinna.... inget att skämmas över, för jag startade även bland de sista.

Men hur som helst.... min själsfrände som har stått utomhus de sista fem åren fick lite nog idag. Alla växlarna började hoppa lite som de tyckte. Så nu... för första gången på 13 år är hon på service... och förhoppningsvis gnider de även bort en del av det gröna möglet som har börjat gro på skärmarna. Tror att jag t.o.m. ska drämma till med ett sadelskydd. Fåglarna har under årens gång fattat tycke för innehållet i sadeln... hackat hål och plockat ut ganska ansenliga mängder av det till sina bon.

Ja, nu ska hon... för cykeln är en hon... minsann få bli rejält omhändertagen... känns lite som att hon är på Spa.

Over and out/Mamselamsen