Då är man alltså inte helt fel ute.
"Gå dig smal!"
Det kan jag helt ställa upp på... med eller utan stavar. När jag går ensam har jag alltid stavarna som sällskap, så att folk verkligen kan se att jag går "for att purpose"... annars får de vila hemma.
Att gå i kombination med hyfsat hälsosam mat, är rena dynamiten för både min kropp och själ. Varenda gång jag nu för tiden studsar upp för trapporna (3:e våningen) blir jag påmind om vilket "vrak" jag var i vintras, då jag andades astmatiskt och hjärtat bad om att få lägga av varje gång jag kom upp. Jag veeeet.... jag låter nästan nyfrälst, när jag "vittnar" om hur bra jag mår nu för tiden. Men vänta Ni bara! Snart ska jag sluta röka... 15 cig kvar. Stackars Er! :-D
Men allvarligt talat.... det är så enkelt att komma igång. På med ett par stadiga pjuck.... och så ut! Har man barn.... stoppa dem i vagnen (extra motstånd), ungen/ungarna tycker säkert att det är skitkul att åka fortfort.
Millan "signade" upp sig på ett gym igår, då hon måste bygga muskler.... tja, Ni vet ju varför. Men där gick gränsen för mig.... för mig räcker det att powergå en till två gånger om dagen. Nu när det är så vansinnigt varmt, drar vi ofta ut efter klockan nio på kvällen. Underbart! Jag kommer hem och eftersvettas en halvtimme.... in i duschen.... lite slötittande på TV och sen sover jag ovaggad (till skillnad från i vintras, när jag vaknade tio gånger varje natt)
Igår gick vi inte.... vi cyklade istället i en timme. Och vi avslutade det hela med varsin glass.... som en förtida tröst, eftersom vi visste att vi skulle få skitont i "rövva" som idag. Och JA, det har jag. :-D
Men det var en upplevelse att cykla med Millan... hon var som ett litet barn på grönbete, då hon inte cyklat på 8 år. Det blev mycket: "Iiiiiii, så kul." och "Herre Gud, vad rooooligt."... "Mamma kolla, kolla, jag kan cykla med eeeen hand."
Men.... förutom att jag mår svinbra och fått tillbaka ungdomens "sprallben", har jag som bonus också gått ner 6 kilo sen i mitten av april.
Halleluja, för att Millan satte fart på den äldre generationens dökött! Och vilken jäkla tur att Stephan och jag började träna innan hon kom hem.... annars hade vi nog dött. :-D
Over and out/Mamselamsen, Ert "äckliga och frälsta hälsovittne".
Det kan jag helt ställa upp på... med eller utan stavar. När jag går ensam har jag alltid stavarna som sällskap, så att folk verkligen kan se att jag går "for att purpose"... annars får de vila hemma.
Att gå i kombination med hyfsat hälsosam mat, är rena dynamiten för både min kropp och själ. Varenda gång jag nu för tiden studsar upp för trapporna (3:e våningen) blir jag påmind om vilket "vrak" jag var i vintras, då jag andades astmatiskt och hjärtat bad om att få lägga av varje gång jag kom upp. Jag veeeet.... jag låter nästan nyfrälst, när jag "vittnar" om hur bra jag mår nu för tiden. Men vänta Ni bara! Snart ska jag sluta röka... 15 cig kvar. Stackars Er! :-D
Men allvarligt talat.... det är så enkelt att komma igång. På med ett par stadiga pjuck.... och så ut! Har man barn.... stoppa dem i vagnen (extra motstånd), ungen/ungarna tycker säkert att det är skitkul att åka fortfort.
Millan "signade" upp sig på ett gym igår, då hon måste bygga muskler.... tja, Ni vet ju varför. Men där gick gränsen för mig.... för mig räcker det att powergå en till två gånger om dagen. Nu när det är så vansinnigt varmt, drar vi ofta ut efter klockan nio på kvällen. Underbart! Jag kommer hem och eftersvettas en halvtimme.... in i duschen.... lite slötittande på TV och sen sover jag ovaggad (till skillnad från i vintras, när jag vaknade tio gånger varje natt)
Igår gick vi inte.... vi cyklade istället i en timme. Och vi avslutade det hela med varsin glass.... som en förtida tröst, eftersom vi visste att vi skulle få skitont i "rövva" som idag. Och JA, det har jag. :-D
Men det var en upplevelse att cykla med Millan... hon var som ett litet barn på grönbete, då hon inte cyklat på 8 år. Det blev mycket: "Iiiiiii, så kul." och "Herre Gud, vad rooooligt."... "Mamma kolla, kolla, jag kan cykla med eeeen hand."
Men.... förutom att jag mår svinbra och fått tillbaka ungdomens "sprallben", har jag som bonus också gått ner 6 kilo sen i mitten av april.
Halleluja, för att Millan satte fart på den äldre generationens dökött! Och vilken jäkla tur att Stephan och jag började träna innan hon kom hem.... annars hade vi nog dött. :-D
Over and out/Mamselamsen, Ert "äckliga och frälsta hälsovittne".
postad av Vi på Kantarellen klockan 8:15 fm
6 Kommentarer:
Cykling är underbart! Jag cyklar istället för att ta buss och tunnelbana nu, och man får urbra kondis och frisk luft samtidigt! :)
Till och från universitetet blir en dagstur på drygt 15 km. Till och från stan är ungefär detsamma - fast det är inte lika mysig väg med alla bilar... Vägen till universitetet är rena rama landet - jättevackert! Balsam för själen.
Jag älskar att cykla.
Lycka till med fimpningen. Jag tror på dig - du är tillräckligt envis för att klara det när du väl har bestämt dig, och framför allt - när du har fått ta beslutet helt själv! :) Det intrycket har jag fått av dig via din blogg i alla fall!
Jag tycker du är super jätteduktig!
Underbart, grattis va roligt för dig! Jag kan också vittna om hur mycket bättre man mår när man rör på sig, och äter bättre mat. Att man går ner i vikt är bara bonus, inte sant?
Men det där med cyklandet... Nej du det har jag lagt ner. Blåmärken i arslet är inget för mig :P
Mia: Ja, det är ett annat beslut denna gången.
Strumpstickan: Tack!
Nina: Jag trodde faktiskt inte att man kunde må så här bra, efter att man kommit över den där första "blodfradgande" tiden.
Morr. Inga hål på 41 år och till råga på allt smal och hälsosam - jag är avundsjuk och räcker ut tungan i smyg! Fast jag röker i alla fall inte längre.
När man inte kan powergå på grund av taskiga höfter och dålig rygg, vad gör man då? Simmar? Gåar saktare men dubbelt så långt? (Funkar inte, jag får jätteont.) Ge mig tips!
Så duktigt av dig! Men, beslutet måste alltid till syvende och sist komma från en själv - och det kan ta tid!
Själv har jag njutit av inomhuscykling under vintermånaderna jan-april - 45 min minsann, men i relativt lugn takt. Har nu lagt av med det och njuuter av att ta en rask o lätt prommis i omgivningarna. Sen finns det ju så mkt god o lätt mat som kan uppmuntra en att fortsätta, utan att det ens känns som att man "offrar" sig. Keep up the good spirit!
Skicka en kommentar
<< Tillbaka