Jag blir så förbannad så jag tuggar fradga. UPPDATERAD!
Ingenting har tydligen förändrats under de sista 20 åren.
60.000 barn mobbas och trakasseras veje dag i skolan. Ett av sju barn känner en klump i magen varje dag de ska gå till skolan.
Inget... inget har förändrats.
Jag kan berätta om en familj, där den ena dottern i familjen genomlevde detta helvete under under sex år, på en skitskola, som heter Bjurbäcksskolan i Emmaboda. Det började så smått i trean, sedan eskalerade det under hela mellan- och högstadiet.
Föräldrarna tog kontakt med klassläraren i mellanstadiet flera gånger, för samtal om detta. Dessa samtal gick ut på att läraren tyckte att dottern hade sig själv att skylla. "Om hon gjorde så och så, skulle det nog bli bättre". Detta "så och så" betydde att hon inte skulle vara så himla glad och pratig.
Ofta när hon skulle till skolan grät hon och det var då som 10-11-åring hon började utveckla sin magkatarr.... och gladheten försvann
I åttan blev det för jävligt, men denna lilla starka människa gick ensam till skolchefen och berättade om det hela. Han tog mobbarna till samtal, vilket slutade med att dottern hotades ordentligt efter det, eftersom hon hade skvallrat. Men dottern var inte den som var den, hon gick till SYO, som ställde upp till hundra procent på henne. Hon fick byta klass!
På våren i åttan, bestämde sig föräldrarna för att flytta från Emmaboda. För vad föräldrarna än gjorde och sa, så var det alltid dotterns fel.
Och kan Ni tänka Er... dottern började nian i denna nya stad och hon fick vara precis som hon var och fick jättemycket kompisar. Det var inte tu tal om mobbing.
När hon sedan började i gymnasiet, var de ett jättegäng. Så när de gamla skolkamraterna dök upp som nybörjare på skolan, satte hon näsan i vädret och ignorerade dem totalt.
Hon kommer aldrig att glömma denna tid av mobbing. Men hon har vänt på det hela och gjort denna jävulska tid till en enorm drivkraft för henne.
Ingen av de klasskamrater som hon senare har träffat har bett om ursäkt, fast dottern förklarade för dem hur hon mådde under tiden i Emmaboda.... de har totalt förträngt, eller vill inte komma ihåg. Dottern nog kan smälta det. Men det finns fortfarande en kille (han som var värst) som hon drömmer om att få ta en gruvlig hämnd på. Och hon kommer att göra det... var så säker! Sen önskar hon ett långt samtal med den läraren hon hade på mellanstadiet och förklara för henne, vad hon egentligen gjorde.
Så.... ingenting har tydligen hänt de sista åren. Lagar och grejor.... till vilken nytta?
Over and out/Mamselamsen, fly förbannad.
Uppdaterad!
Jag har nyss haft kontakte med den där dottern och hon säger att nästa gång hon kommer till Emmaboda, kommer hon att ta kontakt med läraren... eller rättare sagt lärarinnan. Så är det någon som känner frk. R-l (Jag ändrar namnet efter en kommentar. Fast allra helst hade jag vetalt skriva ut hela namnet)... förvarna henne, för hon kommer att få det hett om öronen. Detta måste dottern göra, för att fri kunna gå vidare i livet.
Ingen som inte varit i situationen, fattar vilka sår/ärr som finns kvar och formar hela livet för det mobbade barnet. Mamman vet.... för de pratar ofta, ofta om den tiden när vuxna ansvarsfulla lärare tillät barn att skada andra barn.
Fy faaaaan.... jag blir så jävla förbannad att jag gråter!
Man kunde utrota smittkoppor.... men utrota mobbing verkar omöjligt.
Varför? (Jag vet... men jag tänker inte skriva det här)
60.000 barn mobbas och trakasseras veje dag i skolan. Ett av sju barn känner en klump i magen varje dag de ska gå till skolan.
Inget... inget har förändrats.
Jag kan berätta om en familj, där den ena dottern i familjen genomlevde detta helvete under under sex år, på en skitskola, som heter Bjurbäcksskolan i Emmaboda. Det började så smått i trean, sedan eskalerade det under hela mellan- och högstadiet.
Föräldrarna tog kontakt med klassläraren i mellanstadiet flera gånger, för samtal om detta. Dessa samtal gick ut på att läraren tyckte att dottern hade sig själv att skylla. "Om hon gjorde så och så, skulle det nog bli bättre". Detta "så och så" betydde att hon inte skulle vara så himla glad och pratig.
Ofta när hon skulle till skolan grät hon och det var då som 10-11-åring hon började utveckla sin magkatarr.... och gladheten försvann
I åttan blev det för jävligt, men denna lilla starka människa gick ensam till skolchefen och berättade om det hela. Han tog mobbarna till samtal, vilket slutade med att dottern hotades ordentligt efter det, eftersom hon hade skvallrat. Men dottern var inte den som var den, hon gick till SYO, som ställde upp till hundra procent på henne. Hon fick byta klass!
På våren i åttan, bestämde sig föräldrarna för att flytta från Emmaboda. För vad föräldrarna än gjorde och sa, så var det alltid dotterns fel.
Och kan Ni tänka Er... dottern började nian i denna nya stad och hon fick vara precis som hon var och fick jättemycket kompisar. Det var inte tu tal om mobbing.
När hon sedan började i gymnasiet, var de ett jättegäng. Så när de gamla skolkamraterna dök upp som nybörjare på skolan, satte hon näsan i vädret och ignorerade dem totalt.
Hon kommer aldrig att glömma denna tid av mobbing. Men hon har vänt på det hela och gjort denna jävulska tid till en enorm drivkraft för henne.
Ingen av de klasskamrater som hon senare har träffat har bett om ursäkt, fast dottern förklarade för dem hur hon mådde under tiden i Emmaboda.... de har totalt förträngt, eller vill inte komma ihåg. Dottern nog kan smälta det. Men det finns fortfarande en kille (han som var värst) som hon drömmer om att få ta en gruvlig hämnd på. Och hon kommer att göra det... var så säker! Sen önskar hon ett långt samtal med den läraren hon hade på mellanstadiet och förklara för henne, vad hon egentligen gjorde.
Så.... ingenting har tydligen hänt de sista åren. Lagar och grejor.... till vilken nytta?
Over and out/Mamselamsen, fly förbannad.
Uppdaterad!
Jag har nyss haft kontakte med den där dottern och hon säger att nästa gång hon kommer till Emmaboda, kommer hon att ta kontakt med läraren... eller rättare sagt lärarinnan. Så är det någon som känner frk. R-l (Jag ändrar namnet efter en kommentar. Fast allra helst hade jag vetalt skriva ut hela namnet)... förvarna henne, för hon kommer att få det hett om öronen. Detta måste dottern göra, för att fri kunna gå vidare i livet.
Ingen som inte varit i situationen, fattar vilka sår/ärr som finns kvar och formar hela livet för det mobbade barnet. Mamman vet.... för de pratar ofta, ofta om den tiden när vuxna ansvarsfulla lärare tillät barn att skada andra barn.
Fy faaaaan.... jag blir så jävla förbannad att jag gråter!
Man kunde utrota smittkoppor.... men utrota mobbing verkar omöjligt.
Varför? (Jag vet... men jag tänker inte skriva det här)
postad av Vi på Kantarellen klockan 6:15 em
33 Kommentarer:
Åh Mamsen, nu fick du mig att gråta. Jag har också, många gånger, tänkt på de barn som plågas varje dag och inte kan komma undan sina plågoandar...
Humlan: Ja du... under den tiden fälldes det många många tårar.
Fler behöver bli arga över mobbning. Det är något av det grymmaste man kan råka ut för - och väldigt många gör det, många fler än omgivningen någonsin får höra talas om.
Klimakteriehäxan: Det kommer en dag, när den där dottern kommer att berätta om det offentligt... och då blir det inte nådigt!
Jag går nu på lärarprogrammet och jag måste säga at vi pratar väldigt mycket om hur man ska kunna få stopp på mobbning. För det är verkligen tragiskt. Men vi har också kommit fram till att allt är inte skolans fel, utan också många gånger föräldrarna till de elver som mobbas, tyvärr. Jag önskar inget hellre än att mobbningen skulle försvinna. Men tänk efter, Hur många blir inte mobbade som vuxna också? Skulle vara intressant med en sådan statistik. Det är inte bara barn som mobbas, därför måste vi som vuxna ta vårat ansvar och tänka till hur vi behandlar andra människor och sedan lära våra barn/elever. Först då kan vi få ett helt stopp på mobbningen. Tycker ruskigt synd om din dotter och jag kan verkligen inte förstå att läraren inte gjorde någonting åt situationen. Det är hemnst och måste även vara ett tjänstfel. Sådant FÅR INTE hända
Jag vet precis... Har oxå varit en sån dotter, men tack och lov behövde vi inte flytta. Varenda mobbare bör flyttas på och föräldrar (mobbarnas) och lärare straffas för inaktivitet!
Sara: Man kan inte lösa mobbing bland barn i skolan, så länge som lärare ignorerar problemet eller anser att lärarrummet med dess kaffe är viktigare än att röra sig ute bland barnen. En skolgård utan lärare är rena anarkin. (Här relaterar jag till min far, som var minglande lärare under femtio år)
J. Dream of it!
Åh, så ledsen jag blir när jag läser det här. Jag och mina kompisar tillhörde inte inneklicken och var lite utstötta, kanske inte direkt mobbade men det var tillräckligt jobbigt ändå, så jag kan tänka mig fruktansvärt det måste vara att bli mobbad, inte bara för barnet utan även för föräldrar och syskon. Men det är hemskt att det ska behöva gå så långt att man måste flytta för att det ska bli bra.
Att gå ut med namnet på denna lärare tycker jag faktiskt är helt onödigt och riktigt lågt, särskilt med tanke på hur litet E-boda är. Varför gör du i så fall inte detsamma med föräldrarna till mobbarna? Du inser säkert att alla vet vem denna lärare är. Jag förmodar att det också var avsikten? Mobbing ska givetvis bekämpas på alla sätt och vis, men var kommer föräldrarna in i bilden? Är det inte hos dem ansvaret ligger att uppfostra sina barn till att respektera och behandla andra väl? Våra lärare arbetar stenhårt med mycket knappa resurser och förtjänar mycket mer credit än vad de får. Kort sagt: ge dig hellre på de värdelösa föräldrarna till barn som mobbar i stället för att namnge en enskild lärare.
Vilken helt fantastisk tjej som tog sig igenom allt detta! Arma unge.
Jag får alltid jätteont i magen när dett skrivs om sådant. Minns den där hemska tiden. Tyvärr är det ofta det mobbade barnet som får skulden eftersom lärarna (så var det i mitt fall) menar att "om det inte var nåt fel på henne/ om hon inte gör nåt fel skulle hon inte bli mobbad". Det känns otroligt hemskt att veta att så många inte haft samma tur som jag att ta sig ur skiten.
Eldtal som dessa borde komma oftare! bra, ingen ide att gråta det är bara att agera! och det är varje vuxen människas ansvar, att varje gång man ser ngt Skrik och slåss man får aldrig vara feg!!
Jag stödjer att lämna ut namnet på lärare, mobbare och mobbares föräldrar. Idag är ju samtliga gamla nog att ta sitt ansvar för som redan sagts, många måste ta sitt ansvar. Läraren är ju faktiskt den som ser detta och kan uppmärksamma föräldrar på vad deras barn håller på med. Att sätta sig ner med sina barn och fråga vad f-an de håller på med har jag sett ge resultat. En liten tröst i det hela är i alla fall att det här liksom i många fall gått betydligt mycket bättre för den mobbade än för mobbarna när den onda cirkeln äntligen brytits
Jag vet också en dotter som blivit trakasserad under mellanstadiet. Inte av hela klassen men av två tjejer, de som skulle vara mest "coola". Läraren kunde inte göra något, som hon uttryckte det, annat än att tala om för föräldrarna att dottern minsann måste bli hårdare själv. Att det är en hård värld vi lever i och att hon inte kan fortsätta vara så "känslig". Det gäller tydligen för barn att stålsätta sig och ta emot negativa handlingar från samma "mobbare", dag efter dag. Annars är det deras eget fel eftersom de är känsliga.
jag tror faktiskt att en hel del inom skola (och dagis/fritids) som jobbat för länge ser mobbing inte som trakasserier från ett håll, utan att någon helt enkelt är för svag och inte orkar leva upp till samhällets krav.
det är lättare att lägga skulden på en individ än att ta itu med en grå massa. dessutom, skulle de sätta sig på offrets sida så är det ju indirekt att påvisa att de själva gjort något fel som inte kunnat förebygga mobbing. då är det lättare att låtsas som om problemet inte finns.
eller än värre, så joinar de in på mobbingen.
tyvärr tror jag inte man kan lagstifta kring/mot mobbing såvida det inte finns fysiska fakta att ta på.....just för att det är sådan grå zon där en berättar vad som hänt och massan tiger alternativt skyller på offret.
min situation ändrades också när jag flyttade men när jag träffar på folk från den där tiden, så är de samma gamla drägg som verkar tro att jag på något vis är mindre värd än dem...och nu har de även barn som antagligen lär sig hur man ska vara från dem.lovely.
..men jo, jag tycker att egentligen är det inte fel att gå ut med namnet på läraren. ska lärare bara omnämnas när det sker något bra,när de hjälpt någon övervinna något?
lärare har otroligt stor makt, oavsett vad de än tror. inte bara kan de se vad föräldrar inte kan se, men de är också en del av vad som sker, både negativt och positivt. vilka minimala resurser de än skyller på så har de sin person och sin personlighet att använda och när de struntar i det, tycker jag att de ska ta skiten.
Sara: Om det är föräldrarnas fel... hur kommer det sig att mobbingen inte fortsatte i staden de flyttade till?
Sara: Det är inte skolans fel att det finns mobbing, men det är skolans fel att inte göra något när de ser/får reda på att det sker.
Ett sätt att hindra/minska det hela, är att ALLA lärare ska ut och vara bland eleverna och inte låsa in sig på lärarrummen. Det anser i allafall min far, som varit lärare i femtio år, och som alltid drack kaffe och rättade skrivningar i elevernas kapprum. och när han satt där, flockades de mobbade eleverna runt honom, för där fick de vara ifred.
Kanske något att tänka på!
Att Ge tillbaka lärarna Auktoritet, är nog ett Botemedel.
Då menar jag INTE, att de ska slå barnen med pekpinnarna inte heller att ungarna, ska stå i hörnet med *dumstruten*, men att Lärare ska VARA Vuxna!
Agera som BRA förebilder.
(fast faen vet inte längre, vad en BRA förebild är?)
Mina barn har gått i en *liten söt B-skola*. Där kotterier, baktal och *ryggklieri*...var STANDARD.
Så *Söt* var den, skolan.
Den enda på skolan, som det gick att liera sig med var Vaktmästaren!
En STOR, trygg MAN...utan PRESTIGEproblem.
Kärringarna, var lärare och gifta med Storbönderna...eller C-politiker! De kom i klungor...*ryser*
Eva: Hu så hemskt!
Jag är berörd och oroad.
Jag vill inte släppa iväg mina barn till en skola där de inte blir sedda och jag ororar mig redan för deras "skol-karriär".
Det som söår mig är vilken otroligt stark person flickan måste vara och vilken välsingnelse att hon har en trygg och stark familj i ryggen. Och jag tänker på de barn som inte har en familj som stöd...
Jag var en sådan dotter... levde med att avsky skolan till och från ända från lågstadiet till studenten. Det var bättre under vissa perioder, och betydligt värre under andra.
Nu i efterhand kan jag känna att jag har lagt ner galet mycket för mycket tid på att försöka förstå och på att älta allt som hände. Det har fått mig att må sååå dåligt genom åren, men samtidigt har det ju också format mig till den jag är idag.
Nu längtar jag inte längre efter hämnd, det känns skönt.
http://listoplisto.blogspot.com/2006/04/viljestyrka.html
Ja... usch.. .det är för jävligt. Jag blev själv mobbad av och till i skolan. Vi var sex tjejer i klassen och alltid var det nå´n som skulle bli mobbad... tyckte ubersturmbahnhoffuhrern av tjejerna.
Pratade med fuhrerns dotter för ett par år sedan som gick i första klass. Hon var mobbad i skolan sade hon. Ojoj... mobbarens dotter!
Så jobbigt det blev att läsa, så likt det jag själv var med om under min skoltid... Många år sedan nu men jag lever med det varje dag.
Skickar över en kram till denna tjej, och även till dig mamsen som vågar ryta i när omvärlden inte lyssnar.
Den här historien påminner v_ä_l_d_i_g_t mycket om det min lillasyster tvingades genomleva under låg- och mellanstadiet. Jag har lovat mig själv att arbeta jättemycket med samarbetsövningar o.dyl. för att få ihop de klasser jag kommer att arbeta med. Ett mobbat barn är två för mycket!
Sara: hur menar du egentligen?! Föräldrarnas fel? Är det inte mobbarnas föräldrar det är fel på?
Snacka om att lägga skulden på fel personer!!!!! Barnet blir mobbat och det ÄR JAG som förälder som bär skulden?? Skärp er! Inte konstigt att barn blir mobbade om det är de tongångarna på lärarutbildningen.
Sitter ni på lärarutbildningen och funderar över hur ni ska förändra de mobbades föräldrar, eller vad? Aaaaaggghhhhh!
Jag vill ha en förklaring!
evamor: Jag tänkte exakt samma sak.
Ja, men det var ju skönt att det är andra än jag som reagerade på vad Sara skrev.
Ingen verkade riktigt ha förstått vad hon skrev. Kanske "slarvläste", och trodde att det stod: mobbarnas föräldrar, vad vet jag..
Arg blev jag iallafall. Nu undrar jag bara om jag får någon rätsida på detta genom ett svar från Sara.
Hej...Jag mobbades under 7 år i skolan och fick ingen hjälp. Det bara pratades. Det hade nog att göra med att min värsta plågoandes pappa var kompis med vår klassföreståndare....
Nåja. Jag överlevde, men det tog en massa år och en hel del terapi för att kunna gå vidare i livet. Idag är jag jurist och kan glädjande konstatera att vi fått en ny starkare lagstiftning på området, vilket gör kontrollen av skolorna i landet hårdare.
Personligen så har jag konstaterat att den enda sanna hämnden är framgång.
Läste precis det Sara skrev..Jag hoppas innerligt att du skrev fel och menade MOBBARNAS föräldrar och de som blir mobbade! I sådant fall så vill jag också har en förklaring...
Viktigt att du skriver om detta. Och visst är det obegripligt att man inte kan få stopp på mobbningen i skolorna. Jag kan inte förstå de vuxna som inte agerar så att det blir en ändring TROTS att de är medvetna om att ett barn far illa.
Det värker i hjärtat varje gång man läser om ytterligare "en av dessa mina minsta" vars självkänsla trampats ner och vars glädje tagits ifrån dem.
Jag blev mobbad under högstadiet. Jag var väl inte jättepopulär i mellanstadiet heller, men det var åtminstone inte så farligt. Jag var längst ned i hackordningen vilket gjorde att även andra mobbade mobbade mig. Det var ingen som hjälpte mig heller. Jag begravde mig i pluggande för att slippa allt.
Mitt "problem" var väl att jag struntade i att följa med strömmen. I just den åldern är man oftast livrädd för att vara annorlunda, men jag vågade. Det var väl det som märkte ut mig, men även det som gjorde att jag klarade mig.
idag har jag gått tillbaka i min blogg... och jag säger bara: Fy fasen vad starka människor det finns... trots allt!
Skicka en kommentar
<< Tillbaka