Ibland är hämnden så ljuvligt ljuv.

Vi hade ett vandrarhem en gång i tiden.

Ett som var väldigt frekventerat under sommarhalvåret.

En kväll i mitten av juli, när hela receptionen var fullknökad med folk som skulle checka in, stormar det in en dam som bröt betänkligt på finska. I hälarna smög en liten... mycket liten grå mus till man. Damen trängde sig före alla och började gorma om att hon behövde ett rum.... nu! Stephan försökte förklara för henne att det var kö och att hon fick vara så förbannat vänlig och ställa sig sist. Men hon behagade inte lyssna på det örat och fortsatte att tjata och gorma om hur jäkla viktigt det var att just hon fick ett rum. Stephan gav upp och konstaterade efter en blick i liggaren att det fanns ett rum kvar, efter en avbokning. (Normalt i Glasriket är att det alltid är fullbokat överallt i juli och man ska vara jävligt glad om man hittar ett rum utan att ha bokat i förväg)

Ok... Stephan sa att vi hade detta enda rum och väntade på att hon skulle langa upp flisen, ta nyckeln och dra. Men icke! Hon skulle minsann titta på rummet, innan hon bestämde sig. Folk i kön började bli tämligen irriterade på henne. Men Stephan släppte iväg henne med nyckeln och orden: "Det är möjligt att jag hinner sälja det här rummet medan Ni är borta och då är de kört för Er". Kärringen bara fnös och drog sin lille gråe mus med sig uppför trapporna.

De andra kunde nu andas ut och börja checka in som normala människor. Efter en stund ser Stephan hur kärringen kommer nerför trappan igen och snabbt som ögat lyfter han den tysta telefonluren (alla de irriterande gästerna ser det) och precis när gapkärringen med bihang kommer in i receptionen med ett nådigt leende och säger: "Vi tar rummet", säger Stephan till telefonluren: "Vad trevligt.... välkomna" och lägger tillbaka den på sin plats.

Fattar Ni vilken känsla det var för Stephan att kunna säga till "bitchen" som än en gång trängt sig före alla andra, "Tyvärr sålde jag precis rummet" Snacka om att tantrackarn exploderade och höll på att riva stället. Men Stephan bara påminde henne om vad han hade sagt innan hon gick upp för att kolla rummet. Kärringen förstod snart att hur mycket hon gapade och skrek så skulle hon inte få något rum, så hon tog gubben, som var om möjligt ännu mindre nu, under armen och tågade ut ur vår eminenta boning med handväskan som ett livsfarligt vapen framför sig och folk kastade sig åt alla håll.

När detta "fantastiska" par var på väg över parkeringen, fick Stephan stående ovationer av alla bortträngda och nästan nedtrampade gäster som fanns kvar i receptionen.

Förmodligen fick djävulskärringen sova under en gran den natten

Vi fick rummet sålt på riktigt innan kvällen var över. Men även om inte detta hade skett, skulle det ha varit det mysigaste tomma rum som vi någonsin haft.

Over and out/Mamselamsen, som kommer att berätta mannen med ledsagare, som kom per permobil från Stockholm... nån gång när jag har lust.