Tankar i en sen timme. Uppdaterad!
Vi har ju tankar om att mer eller mindre dra till USA när tiden är mogen. Och gissa varför? Jo, för folket!
Alla säger att amerikaner är ytligt jättetrevliga...och det är de. Och det ser jag som en stor fördel mot svenskar som varken är ett ytligt eller djupt särskilt trevligt släkte. Undantag finns!
I USA är det inte många som far illa om det skulle gå bra för någon. Det jag har märkt är, att folk vill veta och blir själva sporrade.
Jag är så trött på det allt som oftast, snikna och ogina beteende som man kan möta här. Vi kan ta en sån enkel sak som att jag berättar för en nära bekant här om hur bra det går för exempelvis Camilla i Hollywood. Det enda jag får höra är :Ja ja... och så börjar hon prata om annat. Tänk att det ska vara så himla svårt att glädjas åt någon annans glädje eller framgång.
Jag har en annan bekant som är så vansinnigt avundsjuk att hon inte klarar av att titta på Bingolotto när någon drar på det stora hjulet i slutet av programmet.
Samma bekant kunde inte för sitt liv förstå hur jag bara vågade att skicka Trisslotter till dem. Tänk om de hade vunnit på lotter som jag hade köpt.
Vad är det för fel på folk? Eller är det fel på mig? Nää, fan heller... jag skulle bli jätteglad om min bekanta ovan hade vunnit storkovan på det lotter jag skickade till dem.
Och det finns saker, som jag bara har berättat för en enda människa här i Nybro... skulle aldrig tänka tanken att berätta det för någon annan... för vad skulle då hända? Och då har vi bott i Nybban i tio år!!
Är det fult att berätta att en VÄLDIGT närstående satsade fem kronor på Keno och fick in tio rätt.... en mille!? Ja, det är det, så man åker till en annan affär och registrerar den... och sen assurerar den från Kalmar, helt anonymt. Och nej, det var inte Stephan och jag!
Konklusion: Hellre ytlig amerikansk trevlighet än ingen alls. /Fast David i Silverlake säger att den inte alls är så himla ytlig. Se kommentar/
Over and out/Mamselamsen, som råkat ut för denna jävla avundsjuka TVÅ gånger idag... om två olika, för Stephan och mig, ganska vanliga grejor.
Senare.
Egentligen är det inte avundsjukan jag menar. För jag kan säga till folk att jag är avundsjuk när de ska åka till nått underbart semestermål. Det är missunsamheten jag avskyr över allt!
p
Alla säger att amerikaner är ytligt jättetrevliga...och det är de. Och det ser jag som en stor fördel mot svenskar som varken är ett ytligt eller djupt särskilt trevligt släkte. Undantag finns!
I USA är det inte många som far illa om det skulle gå bra för någon. Det jag har märkt är, att folk vill veta och blir själva sporrade.
Jag är så trött på det allt som oftast, snikna och ogina beteende som man kan möta här. Vi kan ta en sån enkel sak som att jag berättar för en nära bekant här om hur bra det går för exempelvis Camilla i Hollywood. Det enda jag får höra är :Ja ja... och så börjar hon prata om annat. Tänk att det ska vara så himla svårt att glädjas åt någon annans glädje eller framgång.
Jag har en annan bekant som är så vansinnigt avundsjuk att hon inte klarar av att titta på Bingolotto när någon drar på det stora hjulet i slutet av programmet.
Samma bekant kunde inte för sitt liv förstå hur jag bara vågade att skicka Trisslotter till dem. Tänk om de hade vunnit på lotter som jag hade köpt.
Vad är det för fel på folk? Eller är det fel på mig? Nää, fan heller... jag skulle bli jätteglad om min bekanta ovan hade vunnit storkovan på det lotter jag skickade till dem.
Och det finns saker, som jag bara har berättat för en enda människa här i Nybro... skulle aldrig tänka tanken att berätta det för någon annan... för vad skulle då hända? Och då har vi bott i Nybban i tio år!!
Är det fult att berätta att en VÄLDIGT närstående satsade fem kronor på Keno och fick in tio rätt.... en mille!? Ja, det är det, så man åker till en annan affär och registrerar den... och sen assurerar den från Kalmar, helt anonymt. Och nej, det var inte Stephan och jag!
Konklusion: Hellre ytlig amerikansk trevlighet än ingen alls. /Fast David i Silverlake säger att den inte alls är så himla ytlig. Se kommentar/
Over and out/Mamselamsen, som råkat ut för denna jävla avundsjuka TVÅ gånger idag... om två olika, för Stephan och mig, ganska vanliga grejor.
Senare.
Egentligen är det inte avundsjukan jag menar. För jag kan säga till folk att jag är avundsjuk när de ska åka till nått underbart semestermål. Det är missunsamheten jag avskyr över allt!
p
postad av Vi på Kantarellen klockan 11:11 em
26 Kommentarer:
Dessutom är Amerikaners vänlighet oftast inte så ytlig som Svenskar gärna vill tro. Men det är ok här att ha en kort konversation på ett cafe eller i en affär, för att aldrig träffa den personen igen. Inga krav på att någon personlig relation ska vara resultatet.
Den Svenska avundsjukan är otrolig, och kanske måste man tillbringa en viss tid borta från Sverige för att riktigt kunna se den. Kanske är det så att Svenskar har givit upp tanken på att kunna påverka sin egen situation, anstränger man sig mer skattas resultatet ändå bort. Enda sättet att bli rik är på spel eller med fusk. Amerikaner å andra sidan är ofta övertygade om att ger dom sig fanken på det kan vem som helst bli miljonär.
Sanningen ligger väl någonstans i mitten, men skillnaden i attityd säger mycket, tror jag.
David: Du om någon borde ju veta!!! Tack, jag hat fått det bekräftat ännu en gång.
Generalisering ar alltid farliga, men jag har bott 10 ar i USA och nu har jag tankt efter en stund. Och jag haller med. Det finns en sorts avundsjuka i Sverige, som inte alls ar vanlig i USA. Amerikaner blir bara mer optimistiska av att det gar bra for nagon annan. Som att det okar chanserna for dem sjalva, istallet for att minska dem.
Jag tycker inte heller att amerikaner ar ytliga i sin vanlighet. Snarare ar de vanliga AVEN i ytliga kontakter, som pa posten.
Det David säjer om den svenska avundsjukan låter rätt troligt...
Att vara sin egen lyckas smed i Sverige funkar bara om man vinner,fuskar eller blir politiker ..Att arbeta hårt för att uppnå något skattas bort i statlig skatt. Så där är det definitivt fördel USA.
Åh. Det där var ju pricken över det berömda i:et. Jag kan inte med typisk "svenskhet". Det är därför jag hellre vill flytta till England ;P
Jag kan inte förstå hur man kan misunna sina vänner och bekanta glädje och framgång. Eller överhuvudtaget andra människor.
När det går bra för mina kompisar så spricker jag nästan av stolthet, och blir otroligt sporrad att prova på saker själv. Andras framgång inspirerar mig.
Jag har aldrig riktigt kännt känslan av att "passa in" här i Sverige, eller ens vilja göra det heller. Det här landet passar inte mig :P
Nåväl, det kanske beroro på att jag är halvsvensk, vad vet jag ;P
´Jantelagen...I hate!
Håller med dig mamselamsen på att man måste passa sin tunga vad man säger här i Sverige. Ibland är det riktigt absurt hur avundsjukans klor slår sig ner i folk! På dagis hade de frågat min sambo vad jag pluggade till.
- gymnasielärare. sa min sambo.
-jaha...ska hon göra karriääär (med sarkastiskt tonfall), sa dagisfröken då!?! Karriär!!! jag ska bara bli en lärare. inte någon toppadvokat eller hög chef eller nåt. Skulle jag ha pluggat till läkare skulle de ha smällt av...eller nåt.
Om du då säger att det går bra för din camilla i USA så kan jag förstå reaktionerna. Man ska vara en medelmåtta här i Sverige annars ska man underförstått få räkna med att få nertryckande kommentarer. Själv blir jag glad av att höra att det går bra för andra, det gör att jag tänker: "kan hon, så kan nog jag också!". I USA är det beundrandsvärt att ha jobbat sig upp i livet. I Sverige ska man ha pluggat till det man ska bli, sedan ska man vara i den positionen resten av livet, alternativt plugga vidare...
Om Ni, som kommenterar här, visste hur mycket Ni sporrar mig till få det här fullföljt. TACK!
Så länge du bloggar är vi nöjda *S*
Sen spelar det ingen roll vart du sitter
Jag har ju planer att blogga från "mitt" hotell i Kroatien så småningom :)
Hej
Har själv bott i USA och första intrycket kan nog var att det är ytligt och "för mycket" för oss svenskar men det är när man bara ser ytan.
Fina människor finns här såväl som där men missunsamheten finns inte där alls på samma sätt.
Jag blir också glad när det grå bra för människor jag tycker om och har svårt att förstå vad någon annan kan förlora på att jag har det bra.
Har en son som är jätteduktig han fick ett utlåtande från skolan som var så fantastiskt att vi inte vågade visa det för de flesta här hemma, däremot översatte vi det och sände till släkt och vänner i USA (min son är halvamerikan) och alla reagerade med glädje för honom och oss.
Usch nej, missunnsamhet gillar vi INTE! Fast jag vet inte...jag upplever det mer som ett småstadsproblem? Inte så att inte "Jantelagen" genomsyrar hela samhället (för det GÖR den ju) - men den där extrema missunnsamheten som du beskriver, den känner jag inte igen annat än från när jag bodde i lilla Huskvarna. Jag tycker att det är rätt roligt att vara "tvärtom", att glädjas med folk, berömma dem, våga berätta om stora och små framgångar, vara generös och bjuda utan att förvänta sig något tillbaka. Det brukar dessutom sprida ringar på vattnet. Det vore förfärligt tråkigt om alla likasinnade flydde landet till förmån för USA. Kan vi inte vända trenden här hemma istället? ;-)
Petra: Förmodligen är det värre i småstäder, där "alla känner alla".
Det handlar om att inte sticka ut, utan sälla sig till den grå massan och vara LAGOM! Örk!
Håller med dig om att avis kan man vara....men missunnsamheten är fruktansvärd.....Men det som ajg kan tycka är lite jobbigt med amerikaner är att de har samma syndrom som svenskar, dvs deras sätt är det enda rätta...och det bästa.....nu när jag sitter här nere så är det väldigt tydligt vilket litet land sverige är både nationellt men också mentalt....det är synd,för det som är bra med sverige försvinner alltmer genom den hårdare och hårdare jantelagen
Ja, det kan jag hålla med om.... men av två "dåliga" saker, väljer jag det som bara är EN.
Oj, det blev konstigt... men va f..n! :-)
Jag har rest mycket och bott i flera länder. Bor just nu i Spanien. Här känner jag inte en enda svensk. Jag blir så förvånad av alla i Sverige som vill vara osvenska och som klagar så mycket på Sverige och svensk mentalitet.
Jag tycker att svenskar i allmänhet är otroligt trevliga och bra.
Jantelagen och avundsjukan tycker jag är en myt, men det kanske beror på vilka kretsar man umgås i eller vad man bor, vad vet jag.
Själv tycker jag att Sverige är ett av världens bästa länder även om jag inte kan eller vill bo där just nu.
Begreppet osvensk är något mina utländska vänner alltid blir förvånade över. I vilket annat land är något sånt eftersträvnasvärt ? oamerikansk? ospansk? ojapansk? ofransk?
Sen tycker jag självklart att Mamselamsen ska flytta om hon vill och kan. Har man drömmar och kan förverkliga dessa ska man naturligtvis göra det.
Håller fullständigt med dig! Jag har inte vågar säga till någon (förutom sambon och familjen) att jag stod med på Aftonbladets lista över de smartaste i Halland. Folk skulle inte visa någon uppskattning, kanske säga grattis men med baktanken "hon tror att hon är nåt".
Varför kan inte folk glädjas åt varandra i stället!?
therese med bild: Jag vill inte vara osvensk... jag vill bara kunna få vara jag, utan att nån missunnar mig det.
therese utan bild: Det var SMART av dig. :-)
Men jag undrar varför det är så..att man kan inte unna någon framgång...och glädjas för det...
man får inte ens vara glad för att få pikar för det...vad är det med dig , varför är du så glad har man fått höra... hallo ? Jag skrattar hellre än gråter! Livet är för kort för att alltid vara sur och missunsam. Nej Mamselamsen skit i vad andra tycker och vägra vara lagom.
don´t worry be happy kanske skulle vara dagen sång ;0)
Jaa, helt klart! :-)
vet en som vann 1,000,000 kr pa en trisslott som personen inte ens kopt sjalv. Jag blev givetvis lite avis, visst hade jag inte sagt nej till att vinna den, men herregud va underbart for vinnaren! Jag haller med dig till 100%. Vi behover fler svenskar som inte ar sa snikna....!
Nina: Självklart kan man bli avundsjuk, men det är inte samma sak som missunsamhet.
Christina: Jag fattar inte heller.
Jag har aldrig fattat avundsjuka, eller missunnsamhet, alls. Varför jämföra sig med andra????
Beklagar att ni har råkat ut för så mycket sånt, skulle jag säga också.
Men vad har ni träffat för människor!?
Undrar om det faktiskt är ett småstadsfenomen...
Missunnsamnhet är inte ett nationaldrag, det är ett karaktärsdrag. Jag LOVAR att det finns missunsamma människor i amerikanska småstäder också.
Däremot håller jag med om att ansträngning lönar sig mer i USA och att det förmodligen, i alla fall för den vita amerikanska medelklassamerikanen, ger en större känsla av att man kan påverka sin situation.
Men å andra sidan - i USA hade jag aldrig haft råd att skaffa mig en högre utbildning som jag gör nu för att påverka mitt liv i en viss riktning.
Det är ett exempel på att möjligheten att påverka sin situation i USA är begränsad, ungefär som här, till dem som redan har.
Det finns också nackdelar med ett individualistiskt samhälle som USA - och det är att man är sin egen lyckas smed. "Varför hjälpa andra (varför betala skatt!?) - de får väl kämpa precis som jag!?" är en attityd jag har märkt hos många amerikaner (inte alla dock! Vilket återigen bevisar att det handlar om karaktärsdrag hos enskilda individer, inte någon nationellt medfödd "defekt"!) jag har pratat med. Bara det att alla i realiteten faktiskt inte har samma förutsättningar att kämpa. Något man lätt glömmer bort när man har dem.
Alla samhällen har fördelar och nackdelar. Det gäller USA och Sverige också.
Och hur man uppfattar andra har mycket med sin egen attityd att göra! Istället för att "dölja" er framgång, stå för den! Och var generös med beröm till andra - även den som är missunnsam mot dig.
All förändring börjar hos en själv. :)
Jag vet inte jag... folk är folk ovasett var dom bor. Och nog fan kan jag tycka att det finns missunsamhet annorstädes oxå. Jag kan bli lite trött på min pappa ibland när han skroderande talar om för mig att Sverige är så jävla unikt i sin snikenhet och missunsamhet. Ja men för fan farsan, flytta hem igen då. Varför i helvette är du kvar här i Sverige om det är så förjävligt?
Jag har oxå bott utomlands och tycker inte att jag under den tiden upplevde att folk utomlands skilde sig så värst från svenskar på just den punkten. Missunsamheten kryper ur vråna där oxå. Det beror mer på vilka människor man umgås med tycker jag.
Jag upplevde nog tvärt om att jag upptäckte att Sverige inte är så dumt iaf. Det finns så mycket bra här och som gör att jag vill va just här. Dåliga saker finns överallt och Sverige är inte sämre än nån annanstans.
Härmed inte sagt att det är fel att lämna Sverige om det känns bäst. Det är ju upp till var och en att göra det som känns bäst i sitt liv.
Det enda är att när jag läser sånt här så blir jag lite lessen för jag känner inte igen mig. Jag är inte sån och jag känner inte speciellt många som är såna heller. Inte nån faktiskt.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka