Som vanligt läser jag några tidningar på nätet varje morgon....

och det jag fastnade för idag, var artikeln i DN om att "Allt fler kvinnor får hörselskador" . Jag fastnade inte så mycket på att vi rent generellt hör sämre... uppmärksamheten riktades mot den sista meningen -"Man måste vara aktiv och engagerad. Det gäller att söka nya hjälpmedel och ny information för att få den sista tekniken, säger Eva Sten."

Jag ser tillbaka på mitt halvår som sjukskriven. Mer än en gång har jag förundrats och glädjts över all den hjälp och det stöd jag fått på min "resa" tillbaka, av de instanser som så ofta blir utskällda. Och jag tror att jag fått det enorma stödet, just p.g.a. att jag varit väldigt öppen och rak om mitt mående.... letat fakta... och ofta tagit egen kontakt med bl.a. min handläggare på Försäkringskassan och förklarat vad jag behövde... ja, ibland pratade vi bara lite skit. Så hennes förslag om att jag behövde ett miljöombyte, var det bästa hon kunde göra. Min resa till LA, var alltså inte enbart en nöjestripp... det var en resa där jag skulle testa min gränser.... och jag fixade det! Alla stressituationer (på Arlanda, hög musik på klubbar, mycket folk, stressen vid LAX på hemresan m.m.) passerade jag galant.... nervös ibland, JA, men det hade vem som helst blivit.

Igår var jag och pratade med min "mentor" och vi var båda överens att jag har hittat tillbaka till en stabil grund i mig själv igen... utbrändheten är borta. Så igår var mitt sista möte med med min psykolog och jag kommer att på eget bevåg, att friskskriva mig den 28:e maj.

Nu när jag ser i backspegeln på detta djävulskt hemska halvår...i allafall den första tiden när jag bara grät och inte vågade gå ut, kan jag se "utbrändheten" som en skänk från ovan. Jag har trots allt dåligt mående, fått tid att reflektera och analysera över mitt "förra" liv och leverne. Och nu, när jag efter förhållandevis kort tid sitter med "mitt facit" i handen, ser jag en ny kvinna med ett nytt tänkande. Familjen har "tightats" upp ännu mer efter att jag, den yberstarka starka kvinnan, visat svaghet. Mitt förhållande till omvärlden, har i många lägen distanserats... jag behöver inte vara tillgänglig för alla... alltid.

Så, jag tror att mitt förhållandevis snabba tillfrisknande beror på att jag var oerhört aktiv i min sjukdom... gett mig fan på att jag skulle bli bra... och höll alla inblandade instanser mycket personligt nära. (De finns ju trots allt där för att hjälpa mig)

Tack, alla mina läkare, Föräkringskassan och min rara finska psykolog... Ni har varit ett fantastiskt stöd på min snåriga väg tillbaka... och jag ska försöka att aldrig ramla tillbaka i gammalt "tänke" eller börja rusa fram genom livet i 180 knyck igen... i allafall inte hela tiden. Små korta race kommer det kanske att bli.... nångång.

Och självklart, TACK familjen, för att Ni fanns där när jag var som sämst och Ni inte visste vad Ni skulle göra. Bara att Ni fanns och accepterade en "svag och konstig" Mamsa, gör mig idag lycklig.... euforiskt lycklig. Ingen...ingen... har en sådan fantastisk familj som jag!!!

Over and out/Mamselamsen, lite annorlunda än förr.

Uppdaterad.

Jag måste ge alla Er här i "Bloggeriet" en eloge också. Tack för alla uppmuntrande och lärorika kommentarer och mail.... de har varit till stor hjälp för mig.