Barns ohälsa.
I DN idag skrivs det om att den psykiska ohälsan bland barn under fem år stiger i och med att barn och föräldrar har svårt att knyta an till varandra. Och ärligt talat är jag inte ett dugg förvånad, då det på något vis har blivit en form av moment 22 av barn, föräldrar, jobb, pengar och jämställdhet.
Om inte båda föräldrarna jobbar full tid, hamnar den ena föräldern i en beroendeställning och man får suga på karmarna. Å andra sidan blir alla parter i en familj ofta lidande p.g.a. just det som DN skriver om. För hur ska en familj kunna knyta an till varandra om de tillbringar större tiden av den vakna perioden på jobbet eller på dagis. Vi diskuterade just detta när vi var i Stockholm. Charlies mamma jobbar på dagis och hon har bekanta som även de jobbar på dagis och de upplever det som att föräldrar nästan slåss om att få en timme till... och en timme till för barnen. Föräldrar får dåligt samvete och ger barnen, som det så vackert heter "kvalitetstid". Vad fan är det? Jag tror inte att ungarna vill ha "kvalitetstid" någon gång ibland, jag tror att ungarna vill ha mycket tid och lugn och ro tillsammans med sina föräldrar. Och att kunna vara med sina kompisar/lekkamrater på hemmaplan.
Men nu funkar ju inte detta idag, för att de materiella grejorna kommer emellan. Vissa människor tycks tro att det är ett mänsklig rättighet att bo i villa, ha ny bil, senaste modekläderna och åka utomlands minst en gång om året.
Jag kan skriva hur mycket som helst om detta, men jag vet att om jag skriver ett för långt inlägg, är det ingen som orkar att läsa.
Jag vill bara ha sagt en sak: Det handlar om prioritering! Vilket är viktigast? Barnen-jämställdheten-ekonomin-egna karriären? Man kan inte få allt fullt ut på samma gång... något blir alltid lidande.
Over and out/Mamselamsen, som var skitfattig och förmodligen kuvad som småbarnsförälder.
PS. Nu skriver jag om familjer, där båda föräldrarna bor tillsammans. Vad gäller ensamstående föräldrar, är det en annan diskussion. DS.
Uppdaterad 9.15
Jameeeen..... ge mig på skallen då? :-)
Om inte båda föräldrarna jobbar full tid, hamnar den ena föräldern i en beroendeställning och man får suga på karmarna. Å andra sidan blir alla parter i en familj ofta lidande p.g.a. just det som DN skriver om. För hur ska en familj kunna knyta an till varandra om de tillbringar större tiden av den vakna perioden på jobbet eller på dagis. Vi diskuterade just detta när vi var i Stockholm. Charlies mamma jobbar på dagis och hon har bekanta som även de jobbar på dagis och de upplever det som att föräldrar nästan slåss om att få en timme till... och en timme till för barnen. Föräldrar får dåligt samvete och ger barnen, som det så vackert heter "kvalitetstid". Vad fan är det? Jag tror inte att ungarna vill ha "kvalitetstid" någon gång ibland, jag tror att ungarna vill ha mycket tid och lugn och ro tillsammans med sina föräldrar. Och att kunna vara med sina kompisar/lekkamrater på hemmaplan.
Men nu funkar ju inte detta idag, för att de materiella grejorna kommer emellan. Vissa människor tycks tro att det är ett mänsklig rättighet att bo i villa, ha ny bil, senaste modekläderna och åka utomlands minst en gång om året.
Jag kan skriva hur mycket som helst om detta, men jag vet att om jag skriver ett för långt inlägg, är det ingen som orkar att läsa.
Jag vill bara ha sagt en sak: Det handlar om prioritering! Vilket är viktigast? Barnen-jämställdheten-ekonomin-egna karriären? Man kan inte få allt fullt ut på samma gång... något blir alltid lidande.
Over and out/Mamselamsen, som var skitfattig och förmodligen kuvad som småbarnsförälder.
PS. Nu skriver jag om familjer, där båda föräldrarna bor tillsammans. Vad gäller ensamstående föräldrar, är det en annan diskussion. DS.
Uppdaterad 9.15
Jameeeen..... ge mig på skallen då? :-)
postad av Vi på Kantarellen klockan 7:37 fm
18 Kommentarer:
Tror att det faktiskt är så att folk håller med dig =) Jag gör det i allra högsta grad i alla fall.
Jag håller ju med dig eftersom jag är en sån som funnits hemma med barnen o inte ens nu tjänar så mycket pengar för att kunna ha koll på o fixa med barnen. Och inte lider jag direkt av det, kan inte förstå att det är så stans viktigt att jobba så mycket förutom pengarna men inte ens det är av någon betydelse om man får försaka så mycket som jag ser att många får göra. Jag håller med dig om att barn behöver tid, inte kvalitetstid med föraldrar, tror t.o.m. att kvalitetstid är stressande.
Det märkliga är...tycker jag -att ALLA verkar så förbaskat MEDVETNA---ang. orsak/verkan vad det gäller barn. Men teori och praktik går ju inte hand i hand. Att det sen inte är GULD, allt som glimmrar...är väl en sanning, som MÅNGA upptäcker alldeles för sent.
Man brukar ju säga, att Människan KAN göra egna val...vilket jag är tveksam till. När OnOff, Expert och faen o hans mosters reklam faller ner i brevlådan...är DET en manipulation...som inte går av för hackor! Jag tycker mig förstå, att vi ska leva...ett *höginkomst-liv*...vare sig vi vill eller INTE!
Tess: Jag hoppas det.
Ilva: Hihi.... du är lika "konservativ" som jag.
Eva: Visst är det manipulation... en manipulation som alla borde vara medvetna om. Vad gäller sådan reklam, kan man ju göra som jag... jag tittar inte ens i den. Och det har ju lite att göra med om det som jag skrev om igår, då jag konstaterade att det fanns för stort och lockande utbud i bl.a. Stockholm.
Jämställdhet OCH mer tid för barnen kan gå hand i hand, om föräldrarna prioriterar om, skippar bilen, tusen fritidsintressen åt barnen etc etc. Jag tycker det är extremt synd att välfärdsökning inte inneburit förkortad arbetstid. Skoldagarna är också för långa och i slutändan är väl alla trötta och griniga den korta "kvalitetstiden" de ses framför tv:n eller under biltransporterna.. vad vet jag? Jag jobbade alldeles för mycket när jag var ensamstående och ungarna i mellanstadieåldern. Det var total katastrof med tid - och inga pengar.
Puss på dej!
/Tina Sötsyster
jamen jag håller med...
det handlar om prioriteringar..
och de flesta av oss är omedvetna om hur vi prioriterar...
Colla morsan: Du har helt rätt. Och att vara ensamstående förälder... det är en diskussion som jag kanske tar upp sedan. Det handkar om en lag som togs bort.
Syrran: Dito.
Grodan: Japp... man förstår inte vilka val man egentligen har, utan susar på som "alla andra" gör.
Jag håller med. Jobbar 75 % och maken jobbar 75%. Barnen har alltid varit hemma, inget dagis eller frita. Men fått kompisar ändå. Klarar sig bra i skolan osv. Har ibland dåligt samvete för all kvantitetstid då fått. Aldrig kvalitet utan bara mycket tid med oss och ofta. Både mig och MAKEN som tycker att han är lika viktig för barnen som jag.
Som barnmorska är man ju först på plan att upptaäcka störda mönster. Då kan man också vara först att hjälpa. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det. Men det kanske jag skall på en egen sida."Morskan"
Morskan: Jag är övertygad om att barn behöver kvantitet.
Jag läste någonstans, där barn/ungdomar hade uttalat sig. De var inte i så vansinnigt stort behov av att umgås hela tiden med föräldrarna.... de ville bara känna tryggheten att någon var hemma vid behov.
Jag tänker inte ge dig på skallen, du har ju rätt i det du skriver tös! ;o)
Vad kul att mitt första ord vid vår diskussion på övervåningen förut idag var just: PRIORITERING! Trots att jag inte hade läst ditt inlägg! Känns som att jag är på rätt spår... litar nämligen helt på dig!
Mamselamsen: Jag känner mig så himla prioriterad över att ha fått så mycket tid med mina barn. Min äldsta dotter(18 år)pratade om detta för ett tag sedan."Gud, så synd om alla kompisar som inte har någon hemma att äta med och umgås med när de kommer hem från skolan. Jag tycker vi haft det så bra här hemma." Sade hon. Då känns det bra i mammas hjärta!"Morskan"
Jenny. Japp... jag hade precis lagt inlägget då.
Morskan: Exakt så tänkte jag i min barndom och under min tonårstid, när jag kom hem till ett upplyst hus, kaffet och Fiaspelet var framdukat. Medan min komips kom hem till ett svart hus och fick börja med att skala potatis. Det var när jag var sexton år, som jag bestämde mig för att det alltid skulle finnas någon hemma när barnen var små.
Mamselamsen: Igår kom jag hem efter en LÅNG arbetsdag och min 18 åring hade varit ledig. Det fanns nystekta köttbullar och potatis skalad när jag kom innaför dörren. Underbart! (Ibland är det inte fel att barnen kan göra sånt när mamma jobbar....He, he, he!)
Jag känner igen situationen du beskriver med min mamma som alltid var hemma och kompisens mamma som alltid jobbade . Min kompis fick slita massor med syskon och mat samt ensamhet.Sorgligt. "Morskan"
Jag hade också alltid min mamma hemma, men jag vet inte om jag håller med alla er andra, Min mamma var nog inte hemma och tog hand om hela barnaskaran, hus och hem av eget val. Hon var alltid sur och trött, att ta hem kompisar var inte poppis=mer stök, vi hade nästan aldrig gäster för det var så jobbigt. Jag har FÅ minnen av att hon lekte eller ritade med oss, läxorna skötte jag alltid själv.Alltid, alltid städade hon. Hade inget eget liv, totalt utplånad för vår skull och för pappas karriär. Det jag vill säga med det här att det alltid finns en baksida. Jag har valt att låta mina barn gå på dagis och jag jobbar en del, men jag är en GLAD mamma med ett eget liv också. DET tror jag mina barn mår bra av. /Karin
Krin: Allt har alltid en avigsida.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka