Att gå på "långsamhetspromenad" tillsammans med sin man. UPPDATERAD!
Vi strosade bort till Svartgöl och jag andades in den friska luften, njöt av solen, tittade på knopparna på blåbärsriset, stannade och tittade på vattnet, pillade på björkknopparna, pratade med änderna... Stephan var hela tiden minst 10 steg framför mig och jag tror han suckade när jag stannade och tog in vackra saker som kom i min väg.
När vi gått runt sjön och jag fick syn på en rabatt full med påskliljeknoppar och gick dit och studerade dem noggrant, fick han nog.
"Vá fan, det är ju bara knoppar!"
"Shhhhh... det ger hopp om våren", sa jag.
Medan jag satt där på huk, såg jag i ögonvrån hur min käre make stelnade till och börjar stirra rakt ner i marken... han vände sig runt om och fortsatte att stirra på samma plats. Han tog sig för hakan och fick en djup rynka mellan ögonbrynen.
"Vad göööör du?"
"Jag tar in den här pinnen och tänker på var den kommer ifrån.... vad den har varit med om innan den hamnade här. Jag seeeer att detta är en spännande pinne... den har liksom en sjääääl"
Han stod länge länge och glodde på pinnen som låg där på marken, bland fjorton miljoner andra pinnar.
En sak är säker....han kommer aldrig mer att få följa med på mina "långsamhetspromenader" igen, även om han har sagt att han vill gå tillbaka och titta på sin pinne igen.
Over and out/Mamselamsen, tålig fru
Uppdaterad 13.35
Han fick följa med på ännu en långsamhetspromenad tillsammans med mig. (Japp, det lilla svarta knappnålshuvudet där borta är Stephan)
Men vi satte oss en stund mitt på denna gångbro och tittade på Nybros alldeles egna Mangroveträsk.
Och så fortsatte promenaden... "tillsammans"!
Jag hann iallafall njuta av värmen och den lilla sjö, som vi har mitt inne i Nybban.
Men det var en riktigt lyckad promenad, för Stephan hittade ännu en själfull pinne. Jag ser oerhörda likheter med vår gamla Golden Bettan... hon älskade också pinnar. Den enda skillnaden mellan henne och Stephan är att han vägrar att springa efter pinnarna som jag kastar.
Over and out/Mamselamsen, som älskar sin man.... trots allt. :-D
När vi gått runt sjön och jag fick syn på en rabatt full med påskliljeknoppar och gick dit och studerade dem noggrant, fick han nog.
"Vá fan, det är ju bara knoppar!"
"Shhhhh... det ger hopp om våren", sa jag.
Medan jag satt där på huk, såg jag i ögonvrån hur min käre make stelnade till och börjar stirra rakt ner i marken... han vände sig runt om och fortsatte att stirra på samma plats. Han tog sig för hakan och fick en djup rynka mellan ögonbrynen.
"Vad göööör du?"
"Jag tar in den här pinnen och tänker på var den kommer ifrån.... vad den har varit med om innan den hamnade här. Jag seeeer att detta är en spännande pinne... den har liksom en sjääääl"
Han stod länge länge och glodde på pinnen som låg där på marken, bland fjorton miljoner andra pinnar.
En sak är säker....han kommer aldrig mer att få följa med på mina "långsamhetspromenader" igen, även om han har sagt att han vill gå tillbaka och titta på sin pinne igen.
Over and out/Mamselamsen, tålig fru
Uppdaterad 13.35
Han fick följa med på ännu en långsamhetspromenad tillsammans med mig. (Japp, det lilla svarta knappnålshuvudet där borta är Stephan)
Men vi satte oss en stund mitt på denna gångbro och tittade på Nybros alldeles egna Mangroveträsk.
Och så fortsatte promenaden... "tillsammans"!
Jag hann iallafall njuta av värmen och den lilla sjö, som vi har mitt inne i Nybban.
Men det var en riktigt lyckad promenad, för Stephan hittade ännu en själfull pinne. Jag ser oerhörda likheter med vår gamla Golden Bettan... hon älskade också pinnar. Den enda skillnaden mellan henne och Stephan är att han vägrar att springa efter pinnarna som jag kastar.
Over and out/Mamselamsen, som älskar sin man.... trots allt. :-D
postad av Vi på Kantarellen klockan 9:30 fm
14 Kommentarer:
*S*
han kanske tror att pinnen ska få nytt liv, så det vore väl synd om han inte fick följa med mera ;-)
Tänk om han tar med denna snustorra pinne hem och planterar den. .-)
HAHAHA!
Tack för förmiddagsgarvet!
Du har det inte lätt, förstår att du har blivit tålig! ;D
Hihihihihi... Härligt med människor som ser långsamheten på sitt sätt:-) Stephan ska skämmas, för han gav upp så lätt!
Gör som Humlan och tackar för garvet :)
/Cian
Ge honom en chans till.. ;)
Det är kanske hans meditationspinne ;o)
Han har fått en chans till.
hahaha.. kasta pinnarna PÅ honom istället och locka med godis?
Där nånstans vid er lilla sjö har Vilding pinkat i buskarna :)
Det är fint i nybban...
/Cian
haha...ni är bara för söta! Faktiskt.
Lyllo er! Hos oss är det fortfarande snöslask...Fortsätt träna gubben gå långsamt, det är nog bara nyttigt, även för honom. Kram på dig!(har skrattat även idag åt inlägget om Mark Twain)
Skicka en kommentar
<< Tillbaka