Dagen då vi fick besök på vårt Vandrarhem av en rymling från en psykiatrisk klinik i England.
Som vanligt var det incheckning på eftermiddagen och vi såg genom receptionsfönstret en kvinna i 60-års åldern springa fram och tillbaka... fram och tillbaka... fram och tillbaka bärandes på en massa saker. Efter åtta-tio rundor kom hon in i receptionen och ville ha ett vandrarhemsrum... det billigaste. Och det fick hon efter att hon betalat. (Vandrarhemsrum betalas alltid i förskott)
Sen började hennes evighetsjobb, hon hade nämligen 16-18 kollin med sig, bestående av resväskor, kassar och lådor. Hon skulle upp till tredje våningen där hennes rum låg. Två kollin... upp till andra våningen... ner igen... två kollin... upp igen.... Och så höll det på ett bra tag innan hon väl var uppe på tredje våningen med "hela sitt liv" och intagit sitt rum.
Vi tyckte det var lite konstigt, men som många redan kanske förstått reagerade vi inte särskilt mycket utan ryckte vi bara på axlarna och fortsatte med incheckningen.
Inget mer hände den kvällen, men när jag kom upp på tredje våningen morgonen efter, var det ett jäkla liv på de andra gästerna. Någon hade snott mat för dem i kylskåpen i det gemensamma köket, under natten. Jag hade ju inga bevis för vem det kunde vara, så jag kunde bara beklaga. Men....
Dock träffade jag den engelska kvinnan, som nu var på vag nedåt med sin packning. Upp och ner... upp och ner... upp och ner.... till slut tyckte jag synd om henne så jag högg ett par lådor och hjälpte henne.
Väl nere med allt gick hon till Stephan i receptionen... hon ville ha lite upplysningar om var Socialkontoret låg i stan. Hon hade nämligen bestämt sig för att lämna England, som var ett "skitland" och flytta till lilla Nybro. Stephan visade förundrad på kartan vart det låg och hennes evighetsjobb började igen! Hon skulle absolut gå till socialkontoret som låg två kilometer bort.... med alla sina lådor, väskor och kassar!
Kan Ni se framför Er hur hon går 20 meter... sätter ner två väskor.... går tillbaka.... hämtar två lådor.... går till väskorna längre fram och sätter ner dem.... går tillbaka och hämtar två till.... går tjugo meter.... släpper ner... går tillbaka.... Jag tror det tog lite drygt en timme för henne att ta sig utanför våra grindar och då är det bara 150 meter. Och nej... hjälp ville hon inte ha.
Vi vet inte vad som hände med bärandet efter att hon passerat grindarna, men när vi tre timmar senare åkte hem, såg vi inte skymten av henne. (Rent logiskt borde hon inte kommit längre än max 400 meter)
Däremot fick vi ett samtal från socialkontoret på eftermiddagen, som hade lite frågor. Jo, då... kvinnan hade rymt från en psykklinik någonstans i England, för hon hade hört att man blev så väl omhändertagen och kunde få ett "grandiost" liv bara man kom till Sverige. Nu blev ju inte hennes "sejour" i Sverige så långvarig, för de fick tag på hennes son i London och hon skickades tillbaka till England, där hon var efterlyst som försvunnen.
Pengar? Fråga mig inte var hon hade fått dem ifrån, men betalade för sig gjorde hon.
Over and out/Mamselamsen, som kanske av förståliga skäl, inte blir förvånad över något längre.
Sen började hennes evighetsjobb, hon hade nämligen 16-18 kollin med sig, bestående av resväskor, kassar och lådor. Hon skulle upp till tredje våningen där hennes rum låg. Två kollin... upp till andra våningen... ner igen... två kollin... upp igen.... Och så höll det på ett bra tag innan hon väl var uppe på tredje våningen med "hela sitt liv" och intagit sitt rum.
Vi tyckte det var lite konstigt, men som många redan kanske förstått reagerade vi inte särskilt mycket utan ryckte vi bara på axlarna och fortsatte med incheckningen.
Inget mer hände den kvällen, men när jag kom upp på tredje våningen morgonen efter, var det ett jäkla liv på de andra gästerna. Någon hade snott mat för dem i kylskåpen i det gemensamma köket, under natten. Jag hade ju inga bevis för vem det kunde vara, så jag kunde bara beklaga. Men....
Dock träffade jag den engelska kvinnan, som nu var på vag nedåt med sin packning. Upp och ner... upp och ner... upp och ner.... till slut tyckte jag synd om henne så jag högg ett par lådor och hjälpte henne.
Väl nere med allt gick hon till Stephan i receptionen... hon ville ha lite upplysningar om var Socialkontoret låg i stan. Hon hade nämligen bestämt sig för att lämna England, som var ett "skitland" och flytta till lilla Nybro. Stephan visade förundrad på kartan vart det låg och hennes evighetsjobb började igen! Hon skulle absolut gå till socialkontoret som låg två kilometer bort.... med alla sina lådor, väskor och kassar!
Kan Ni se framför Er hur hon går 20 meter... sätter ner två väskor.... går tillbaka.... hämtar två lådor.... går till väskorna längre fram och sätter ner dem.... går tillbaka och hämtar två till.... går tjugo meter.... släpper ner... går tillbaka.... Jag tror det tog lite drygt en timme för henne att ta sig utanför våra grindar och då är det bara 150 meter. Och nej... hjälp ville hon inte ha.
Vi vet inte vad som hände med bärandet efter att hon passerat grindarna, men när vi tre timmar senare åkte hem, såg vi inte skymten av henne. (Rent logiskt borde hon inte kommit längre än max 400 meter)
Däremot fick vi ett samtal från socialkontoret på eftermiddagen, som hade lite frågor. Jo, då... kvinnan hade rymt från en psykklinik någonstans i England, för hon hade hört att man blev så väl omhändertagen och kunde få ett "grandiost" liv bara man kom till Sverige. Nu blev ju inte hennes "sejour" i Sverige så långvarig, för de fick tag på hennes son i London och hon skickades tillbaka till England, där hon var efterlyst som försvunnen.
Pengar? Fråga mig inte var hon hade fått dem ifrån, men betalade för sig gjorde hon.
Over and out/Mamselamsen, som kanske av förståliga skäl, inte blir förvånad över något längre.
postad av Vi på Kantarellen klockan 9:19 fm
9 Kommentarer:
Jag är en sån där priviligierad sommarledig människa som allt emellanåt funderar över sommarjobb. (Har väl efter 22 år lärt mig att vara ledig.) Hur som helst så har jag grunnat lite på att det vore nog trevligt att jobba på vandrarhem, café, värdshus... men jag är inte riktigt lika säker längre. Jag får vara nöjd med det jag har.
Panter: Det är faktiskt SKIT-roligt!
Kul läsning
Och sann! Bra eller dåligt????
Jag skrattar kopiöst åt detta!!!! Med tanke på alla knasiga patienter man möter inom vården är ju detta en del av min vardag!!Känner igen sådana här människor!! Mkt kul story. Du skriver så himla bra!"Morskan"
Morskan: Tack!
Det finns många många fler händelser som någon gång kommer på pränt här.
oh jösses, jag hade svårt att sluta skratta när jag såg hennes promenad framför mej.
Undrar just hur hon kom till Sverige över huvudtaget? Med båt förmodligen, för att vara sjuk var hon allt ganska försigkommen som tog saken i egna händer.Med flytten och så menar jag.
Tina: Vi skrattade också lite... i smyg.
Oh. Herre. Gud. :D
Skicka en kommentar
<< Tillbaka