Nu ska vi se, hur jag får ihop det.

Börjar med: Har ringt läkarstationen och dom ska ringa upp. Måste få komma idag... en och annan lite starkare tablett skulle som sagt inte göra ont. Revben är inte att leka med. Bara kolla in formen, så ser man hur kul dom är.

Men jag har legat i sängen och förutom att jag tyckt oändligt synd om mig själv, poppade det upp lite tankar. Det sägs i "de kunnigas skara" att man ofta bör reflektera över sig själv och sina beteenden. Och det är det jag gjort här på morgonkulan.

"Är jag social eller osocial"?

De flesta skulle nog säga att jag är vansinnigt social. Men jag tycker faktiskt inte det själv.

Jag KAN vara hur social som helst, fast egentligen trivs jag bäst när jag är ensam (under korkeken) eller bland mina absolut närmaste. Ett ställe där jag hämningslöst kan ägna mig åt mina "penséer". Och dom är många.

Men så blir jag lite ambivalent. Jag tycker ju att det är roligt med människor... jordnära människor utan krussiduller. Men tyvärr finns det inte allt för många av det slaget, utan de flesta är bara en image om hur man "ska" vara. Och då menar jag inte utseendet.

Jag anser mig för gammal, för att behöva spela med i denna "samhällsteater" om att vara på ett speciellt sätt. Visst, jag skulle kunna spela rollen, grundad på vad jag har och min bakgrund, men varför? Jag blir ju varken bättre eller sämre människa än den jag ÄR!

Så, därför har jag kommit fram till att jag är jäkligt osocial men kan bete mig kolossalt socialt... om det är nödvändigt. Stöddigt? Ja, kanske... men det tar jag.

Over and out/Mamselamsen