Deppigheten verkar ha invaderat stora delar av "Bloggeriet"....

.... och jag är inget undantag.

Humöret har sjunkit för varje dag som gått och i förrgår kväll satt jag i soffan och grottade in rejält.... det fanns ingen på hela jorden som det var så himla synd om... som det var om mig. Jag pratade med lite folk i telefon... folk som begriper vad jag menar. Sedan satte jag mig ner igen och började rannsaka mig själv om varför jag mådde som jag mådde... för egentligen har jag inget att må dåligt över... iallafall inget som inte jag själv kan göra något åt.

Jag vet det nu... och det första steget uppför har tagits.... och bara det känns bra. Att det sedan kom ett väldigt uppmuntarnde samtal igår, var bara grädde på moset.

Jag har redskapen... och har haft länge... nu gäller det att använda dem.

Vi är många som nu mår hel- och halvtaskigt... och jag skäms inte över mig själv... för jag vet, att när glädjen har återkommit i livet igen.... är det extra underbart. För som en gammal vis man sa:

"Idel solsken ger öken."

Over and out/Mamselamsen