Så liten världen ändå är.

Igår ringde jag till en myndighet och kom till en sån där nationell växel, där en kvinna svarade. Jag bad henne lämna ett meddelande till personen, jag vill komma i kontakt med. Och som vanligt, var jag tvungen att bokstavera mitt "konstiga" efternamn. Telefonisten satt tyst en lång stund, sen säger hon:

"Tänk att jag hade en lärare för jätte-längesedan som hade det efternamnet".
"Jasså", sa jag. "Hette han möjligen Torsten"?
Och hon bara skriker i telefonen: "Jaaaaaa..."
"Det är min pappa"

Sen fick jag höra långa historier om min pappa, av en för mig fullständigt okänd kvinna.

Sånt tycker jag är roligt.

Over and out/Mamselamsen, back in bed.