Jag älskar att plocka kantareller.

Tyvärr är inte kärleken besvarad. För så fort jag äntrar svampskogen, sprider det sig en löpeld över stock och sten. "Nu är hon på gång... nu drar vi"!

Och på sina små små myceliefötter springer de iväg in i närmsta slye för att gömma sig. Men jag har minsann kommit på det knepet, så jag kastar mig med huvudet före in i första bästa "regnskog". För regnskog är det.... håret blir en häftig blandning av blöta, barr och spindelnät. Men inte en jäkla kantarell så långt ögat skådar... och ändå drar jag runt som värsta älgen inne bland snåren.

Till råga på allt läcker de jäkla stövlarna!

Jag skiter till slut i alltihop och går tillbaka till bilen med tom kasse, genomblöt, grovt svärande, huvudet som ett gigantiskt "hårnät" för att invänta Stephan, som självklart drog åt ett annat håll i skogen

Men jag är inte den som är den. Kassen ska i allafall göra nån jäkla nytta, så jag drar igång att städa bilen från servetter, läskflaskor och gamla glasspapper.

Efter en kvart kommer Stephan tillbaka, med halva kassen full med de där undanslinkande svamparna. Förklaringen måsta vara att Stephan har så otroligt mycket längre ben än jag... så han hinner upp dem när de springer iväg.

Men nu är vi hemma och jag måste fort som fan få av mig strumporna, för annars kommer en helt annan svamp att börja växa.


Over and out/Mamselamsen, som vädrar sina "småpotatisar"